21 september 2015

"Gamlingar" spelade fri jazz med ca 50 år på nacken

Måste skriva några rader för att rensa hjärnan från dagens otrevlig och deprimerande händelser med rasism, främlingsfientlighet, ovärdiga och snåla behandling av flyktingar etc. Skriva om något annat än detta elände.

Som detta. Var och lyssnade på jazz i lördags em. På Krokodil i Piteå. Med fru och tioårig son. Själv är jag ingen ungdom dock, men kände mig absolut inte äldst bland jazzlyssnarna. Inget fel med att moget folk gillar och lyssnar på jazz, men nog vore det trevligt om fler yngre hade förstånd att uppleva hur skön och spännande den musiken kan vara.

De som spelade var Staffan Öbergs Nonett, ett Umeågäng där sådär hälften var gråhåriga veteraner och hälften lite yngre, dvs någonstans i  (yngre el äldre) medelåldern. Och veteranerna var ju ofta lierade med Lars Lystedts grupp på den tid det begav sig.

Och musiken led inte av några ålderskrämpor. "Trots" att både Staffan Öberg (barytonsax), Sten Öberg (trummor) och Lars-Göran Ulander (altsax) är gråhårsmän. Fastän jag vet ju att ålder inte brukar spela någon roll för jazzmusiker. Får de bara leva och ha hälsan så håller de glatt på till både 80 och 90 år, eller mer (Eubie Blake p, Benny Waters, as,  Kid Thomas Valentine tp).

Det här gänget spelar i det som brukar etiketteras som hard-bop, budskapsjazz eller rätt och slätt modern jazz, som den skapades och lät på sent femtiotal och sextiotal. Och det var det som spelades. Nu lider jag själv av ålderskrämpan försämrad hörsel, vilket gjorde att jag inte uppfattade speciellt mycket av mellansnacket och namnen på låtarna. Nog för att jag hört (och har på skiva) de kompositioner de spelade, men att komma ihåg och placera rätt titel på musiken är inte alltid så lätt.

Ett exempel. Sista numret, före extranumret, där uppfattade jag att de skulle vara välkända "Moanin". Och med lite god vilja kunde man nog hitta en del som påminde om den låten. Men inte mycket.
Låten spelades med ett mycket fritt förhållningssätt. Redan introduktionen, helt oackompanjerad, av Staffan Ö på barytonsax var en upplevelse i härlig "frijazz" av bästa slag. Ja, jag upplevde den som friare än mycket av det som kallades "freejazz" på 60-talet.  Och både följande ensemblespel och solon hade samma sköna förhållningssätt. Det var bra, det var svängigt, det var fritt (på rätt sätt), opretentiöst och musikerna trivdes, det både syntes och hördes. Det led inte av verka konstruerat för att just låta fritt eller modernt, tvärtom, det flöt naturligt och härligt.

Sammalunda kan jag säga om de långa avsnitt som bestod av kärleksfulla tolkningar av Charles Mingus (fri, modern - och samtidigt rotad i jazztraditionen och dess grunder) musik. Jag tycket mig känna igen Boogie Stop Shuffle, Lesterhyllningen Goodbye Pork Pie Hat, Fables of Faubes t ex. I vart fall fick det mig att lyssna igenom tre av mina LP-skivor med Mingus. Skulle gärna vilja lyssna de andra (25+) Mingus-LP-na också så snart som möjligt, Plus några av de CDn jag har med Mingus.
Summa summarum. Skön musik, frisk och fräsch - och som gav stimulans att plocka fram en del "gamla godingar", som inte heller de är det minsta daterade eller dammiga.

Jo, jag kan ju tillägga att givetvis spelade orkestern, notetten, bra, (utom den första minuten, då det inte stämde bra, kändes konstigt, men sen funkade det helt OK). Och fina solon både av "gamlingarna" och t ex av betydligt yngre trumpetaren Eva Henriksson.  Och jo, Ellington-låten I got it Bad, var också skön att lyssna på. Och rätt respektlöst (på rätt sätt) tolkad.

Ska jag lägga in en anmärkning? OK. Nog vore det bra om presentationerna, talet, gick att uppfatta. Dels att man mera konsekvent använde mikrofon, dels att man talade tydligare och aningen högre. Var inte blyga. Det vore trevligt att höra både namn och titlar bättre. Så man kan hänga upp upplevelsen på något.

Inga kommentarer: