27 oktober 2014

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.
För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.
För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.
Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Inga kommentarer: