07 november 2012

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

2 kommentarer:

Bertil Gralvik sa...

God sammanfattning av läget Lars-Erick! Vad man möjligen kan hoppas på, är att Republikanernas kompromissvilja blir större, när de nu inte längre behöver räkna in målet att bli av med Obama.

Om administrationen lyckas någorlunda med ekonomin och jobben de närmsta två åren, kan man förmoda att Representanthuset får en demokratisk majoritet om två år, vilket skulle underlätta beslutsfattandet i sista halvleken av Obamas mandat.

Andreas Holmberg sa...

Ett sparförslag till USA: Låt presidenten sitta 8 år och låt maktbalansen skötas av kongressen och valen till den. Presidenten väljs ju ändå nästan alltid om, och både val- och primärvalskostnaderna är gigantiska.

Visst - demokrati måste få kosta, men nånstans blir TV-reklamnivåerna absurda. Och, som sagt, de starkaste kandidaterna brukar bida sin tid till det mer "ordinarie" presidentvalet.