Såg teve 1:s demokratigala, eller vad den nu rubricerades som, igår kväll.
Det var en vågad satsning att lägga detta som fredagskvällsunderhållning. Jag skulle tro att en del blev avskräckta av själva rubriken.
De på-fältet-intervjuer med s.k. vanligt folk som ingick i programmet visade att okunnigheten om politik är stor, liksom viljan att faktiskt avhjälpa denna okunnighet. Det känns trist och illavarslande för den svenska demokratin.
Som underhållning fungerade dock programmet rätt väl, i vart fall bitvis. Det var kul och träffande parodier och andra lustifikationer om politiker och politiska företeelser. I någon mån visade det även att (vissa) politiker även är vanliga människor, med i vart fall rudiment till humor.
Men vad gav programmet i övrigt? Fick vi några nyheter, någon kunskap eller blev vi stimulerade att ta reda på mera, att gå och rösta?
Det är tveksamt. Tyvärr.
En gammal sanning bekräftades dock. Att kritiken mot politikerna alltid är tvådelad, i två motsägande invändningar. Som dessutom ofta finns båda hos kritikern.
Det ena är att politiker bara käbblar och man vill se att de kommer överens. (Vilket de i hög grad faktiskt gör !)
Den andra invändningen är att "man" vill veta mera konkret vad de vill, vad de står för själva! D v s att politiker/partier ska profilera sig bättre, visa ideologi och inte kompromissa bort sig.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar