03 februari 2010

Ska en regering sitta på riksdagens eller statsministerns förtroende?

De flesta kommentarer (som jag läst el hört) till utnämningen av Birgitta Ohlsson till EU-minister har varit positiva, positiva till henne (trots lite rädsla för hennes feminism etc). Däremot har en och annan menat att just den ministerposten inte behövs (Expressen t ex) eller att Birgitta riskerar att tvingas dämpa sin kritik mot både tidigare och kommande regeringsbeslut, som hon inte gillar. Jag och Johan Westerholm har haft en kommentarsdebatt om detta.

Det är bl a mot den bakgrunden jag läser Cecilia Wikströms debattartikel i DN idag. Rubriken är: Sveriges nästa regering måste frågas ut offentligt. Hon hänvisar till hur europaparlamentet frågat ut de blivande kommissionärerna under stor offentlighet, vilket inneburit att de måste förbereda sig, sätta sig in i vad de förutsätts göra och förklara vad de vill med sitt nya uppdrag.

På det sättet blir parlamentet informerat och kan dessutom säga ja eller nej till kommissionen. Duger inte svaren kan de stoppa hela kommissionen. Cecilia W menar att i Sverige borde ministerämnen i vart fall frågas ut offentligt. En utmärkt idé!

Jag håller med om att öppenheten måste öka. Likaså möjligheterna att kunna hävda sin integritet. Jag noterar att Johan Westerholm också läst DN, och han kompletterar med att begära att KU måste bli vassare, dvs sluta med att vara ett transportkompani för sittande regering, oavsett vilken den än är. Det instämmer jag också i. Liksom i att det finns fler problem att ta i. Ett, som varken Cecilia Wikström eller Johan W nämner, är behovet av en författningsdomstol.

Det är något fel i att statsministern ska kunna utse ministrar utan riksdagens hörande.
Det är inte bara i EU som höga politiker eller tjänstemän (med politiska uppdrag) synas offentligt, innan de får tillträda. De ska godkännas inte bara av statsminitern el motsvarande utan även av parlamentet eller ett granskande utskott. Jämför gärna med hur det är i USA.

Som ett första steg vore det utmärkt med offentliga utfrågningar. Ett andra steg, vilket skulle innebära en ändring i grundlagen, får tas när vi vet hur långt betr ökad öppenhet som utfrågningarna leder.

Offentlighet, och gärna godkännande av riksdagen, skulle gissningsvis stärka den enskilde ministerns möjlighet att hävda sig gentemot partiinpiskare. Vilket jag skulle välkomna. Idag är ju regeringen ett kollektiv, utsett av statsministern, och får i vart fall utåt ses som hans lojala ja-sägare.
Jag tror det vore en fördel för demokratin, en levande demokrati, att ministrar är förberedda för sina uppdrag, och att riksdagen kan grilla dem om deras åsikter, planer och prioriteringar. Jag har tidigare efterlyst större självständighet betr riksdagsledamöterna i förhållande till partiorganisationerna. Detsamma bör gälla för ministrar!

Det är ju faktiskt så att väljarna väljer person, riksdagsman/kvinna! Att de står på en partilista är en annan sak. Partier är ett sätt att gruppera sig samarbetsmässigt för ledamöter som har liknande inställning. Men det är, eller bör vara, den enskilde ledamoten vi tar ställning till i val, dennes ideologi och integritet. Då bör det vara de som folket valt, som ska ha koll på vilka som statsministern vill ha som ministrar.

Insyn, offentlighet, förtroende, integritet, självständighet = levande demokrati.

Inga kommentarer: