26 oktober 2008

Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?

I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?


Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?


"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.


Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.


I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.

Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.

Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.

Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.


I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.

Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)

Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.

Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.

Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)

Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.

Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.

Hans Lindblad"

Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kan bara instämma Lars-Erick.

Finns även en artikel, vilket du snappade upp, i ett inlägg av AR?
Det drar upp en del i ljuset, över hur det fungerar.

Anonym sa...

Är det nån som vet om Segerstedt-Wiberg and Others v. Sweden fick nån uppföljning i ny svensk lagstiftning?

Bra artikel i FriaTidningen

Lars-Erick Forsgren sa...

Erik, tyvärr, det vet jag inte om det ledde till ngt i svensk lagstiftning. (Kanske Mark vet.)

En synnerligen intressant artikel du länkade till. Och aktuell! I dubbel bemärkelse.
Jag ska maila Hans L om den också.

Hoppas att alla läser den. Pga dess principiella vikt.

Lägger in länken igen här, i klartext.
http://www.fria.nu/artikel/20704

Lars-Erick Forsgren sa...

Jag ska inte avslöja källan, det får den göra själv om den vill, men jag kan säga så mycket som att jag fått Hans Lindblads förmodanden om Osmo Vallo-fallet o det däromkring, bekräftat av en som tycks befunnit sig nära händelsen när den inträffade.

Vilket ju är tragiskt i sig, men som bestyrker att Hans Lindblads kritik mot bristande rättssäkerhet är helt riktig. Vilket ju i princip även andra bestyrker, från andra utgångspunkter.