22 juli 2008

Social-demokrati och social-liberalism, o lite om social-konservatism

Vad är socialdemokrati? Från början var det en vilja från en del (f.d. radikala) socialistiska arbetarledare (alla arb-ledare var inte socialister, många var frisinnade/liberala) att bygga ett parti som skulle ta makten med demokratiska medel, dvs genom allmänna val, och inte genom revolution.
När de tog namnet "socialdemokrati" så såg de nog "social-" som en, möjligen smart, förkortning av termen socialistisk. De ville (vill?) ha en socialistisk omvandling av samhället, men inte skrämma folk med blodig revolutionsromantik.

Det visade sig vara en vinnande strategi. Visserligen är det inte ofta som sossarna vunnit egen majoritet, men de har alltid haft kommunisterna som ett lydigt och lojalt stödparti. Och har ibland hittat andra stödpartier (bondeförbundet/centern eller miljiöpartiet), som inte anser sig som socialister, men ändå ställt upp.
När sossarna velat ta för stora steg i sin socialiseringsplan (ex-vis löntagarfondsfrågan) så har de fått ge sig, backa. Det har varit smartare att ta ett litet steg i taget - salamistrategin. Då och då har man bestridit sin socialiseringsplan, ibland av taktiska skäl. Ibland har det funnits företrädare som varit mera pragmatiska och själva inte varit så socialistiska. Men i grunden verkar partiet som sådant vara stabilt socialistiskt, de s k "förnyarna" till trots.

En del sossar kallar sig t.o.m. för socialliberaler. Ofta är det en missuppfattning, de tror att socialliberalism är liberaler som är socialister (vilket ju är en omöjlighet, man kan inte vara både-och), om än med en mjukare framtoning. En del sossar inser att marknadsekonomi är ett måste, att det är den välfärdsskapande kraften. Att en socialistisk planekonomi bara leder till fattigdom och ofrihet. Vad dessa sossar har för ideologi i grunden är oklart.

"Social" i socialliberalism är alltså något annat än socialism. "Social" står här för socialt ansvarstagande utan socialism. Ja, socialliberalismen är anti-socialistisk, den anser att alla människor ska behandlas lika, inte att alla ska vara lika. Samtidigt finns det även liberaler som ser med skepsis på socialliberaler, de har samma felsyn på ordet "social" som många sossar.

Men socialliberaler har ofta samarbetat med socialdemokratin. När de haft samma mål. Exempelvis när den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor skulle genomföras i kamp mot de konservativa. Exempelvis när sociala reformer skulle genomföras, trygghetssystem införas för sjuka, för barnfamiljer, för äldre etc(även det i strid mot de konservativa). Så länge dessa system inte slagit över i socialisering. För socialliberaler har frihetsaspekten alltid varit viktig, att se till individens integritet, att den enskilde är viktigare än ett svårdefinierbart kollektiv. Sossarna har gärna prioriterat kollektivet och statsnyttan före individen. (Under några decennier såg sossarna också möjligheten att köpa röster genom att överdimensionera olika bidragssystem till en grad som i längden inte kunde hålla.) Att prioritera staten före individen är något de har gemensamt med de konservativa och med kommunister/socialister.

Socialliberalismen står således för både social trygghet, som "alla" vill ha, och samtidigt för individens rätt och integritet, som också "alla" vill ha. Några socialliberala teoretiker är John Stuart Mill, John Rawls, Karl Popper, i Sverige Bertil Ohlin.
Socialdemokratin vill också (?) ha social trygghet, men prioriterar kollektivet och staten och vill att staten ska vara en Storebror som ser och styr allt, socialisering.
Socialkonservatismen vill också ha en grundläggande social trygghet - men inte på den enskildes villkor, utan den ser det mera som en godhet som staten/patronen i nåder ger de stackare som inte klarar sig själva. Staten är viktigare än individen, liksom hos socialdemokratin, men med skillnaden att socialkonservatismen inte gillar socialisering.

Eftersom staten är så viktig för både sossar som konservativa är makten över staten i form av riksdag och regering det helt övergripande målet.
"Riktiga" socialliberaler vill i stället stärka den enskilde i förhållande till både staten och privata maktcentra.

(Efter det att jag skrev detta såg jag bl a följande bloggar som delvis diskuterar detta ämne:
http://susning.nu/Socialliberalism
och: http://nihonshu.blogsome.com/2007/03/29/socialliberalism/
De ger en del ytterligare intressanta aspekter på det hela. )

Inga kommentarer: