24 mars 2017

Peter Springare - ordningsman i SD ?

Det är viktigt att skärskåda vad opinionsbildare säger.  Vet de vad de pratar om? Kommer de med någon analys, eller försöker de bara piska upp stämningar? I så fall vilka? Är det rätt att hetsa mot de som har andra åsikter? Ska en polis hindra det fria ordet? Det är många frågor som uppstår i den debatt, i vart fall den på nätet, som polismannen Peter Springare orsakat och i hög grad själv deltagit i betr hans (och polisens) syn på brottsligheten.
Nå, en som inte räds att säga ifrån är
 kolumnisten Torbjörn Carlsson i PT i fredagens tidning. (Idag har jag f.ö. redan skrivit om ledarsidans klarläggande text om EU och Romfördragets 60-årsdag.  Länk till min blogg om detta här. )

Torbjörn Carlsson skriver att  "hårdföra rasister har fått en alldeles egen polis att pussa på. En opinionsbildare som skriver om misstänkta kriminella som är invandrare och tycker att Sverige, ja, det är ett för jävla dåligt land på snart sagt alla håll och kanter."
Springare är nu krönikör på Nyheter Idag och det är, som sagt, inte konstigt alls att extremhögern jublar, menar Carlsson.  Jag instämmer.

Springare skrev att han ville 
"Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Förinta? Magstarkt ordval och det borde vid det här laget vara självklart att Peter Springare inte är lämplig som polis. Men så försöker han, Springare förklara sig, och det blir på ett sätt ännu värre.  För då skriver han att "vänsterextremistiska" journalister inte ska få skriva sådant som inte Springare gillar.

Alltså, de som Springare anser vara vänsterextremister (vilket verkar vara alla utom SD-are och gelikar), för dem ska inte lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet gälla.

 Jag citerar klämmen på Carlssons kolumn:
Istället vill han/Springare/  göra våld på Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och förvandla Sverige till en obskyr diktatur. Frågan är om karln ens förstår vad han skriver.
För vilka är vänsterextrema? I den SD-värld fylld av hatiska troll som Springare numera tillhör kan nog alla som vågar kritisera bli kallade vänsterextrema.
Här kan det vara en poäng att påpeka att tryck- och yttrandefriheten även ger de verkliga extremisterna, nämligen hatarna och hotarna på högerkanten, möjlighet att lufta sig, men om dessa har Peter Springare uppenbarligen inget att säga.
Peter Springare får tycka vad han vill och snart sitter han säkert i riksdagen för SD. No problems, de kan behöva en polis med tanke på allt bus som finns i leden. Eller rättare sagt "före detta polis". För som polis är han inte längre lämplig."

Amen.

Och visst behöver den i särklass mest kriminellt belastade riksdagsgruppen i riksdagen, dvs SD (om nu något missat det), en "ordningsman", en polis (om än f.d) som håller ordning. Så länge som SD har ledamöter i riksdagen.
Om detta borde alla vara eniga.

Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.
Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

16 mars 2017

FN ger inte barnen skydd

Jag kokar av vrede. UG (Uppdrag granskning) igår kväll biter sig fast i min hjärna. Och hjärta.
Jag begriper inte hur ondskan kan sitta så djupt hos människor som plågar och utnyttkjar barn.

Barnens rätt och säkerhet är viktigt.
Jag käner ju i viss mån till sedan tidigare hur Anders Kompass, en tämligen hög chef i FN, misshandlats av detta FN:s ledning när han påtalade och försökte få stopp för hur FN-soldater utnyttjat de barn de var satta att skydda. 
Alltså, de franska FN-soldaterna i Centralafrikanska republiken var där för att skydda civilbefolkningen, inte minst då barnen, från de fasor som de inrikes strider som där förekom. Men FN-soldaterna utnyttjade barn, barn som var föräldralösa och/eller svältande. Utnyttande dem sexuellt, pojkar som flickor, i låg ålder. En del flickor blev med barn, smittades av HIV. 


UG igår förstärkte och klargjorde hur illa det låg till, och hur FN även i fortsättningen verkar skylla ifrån sig och mörka vad som skett, hur de utsatta barnen ännu i stort sett står utan skydd. Jag är så arg att jag skakar.
FN är en organisation som Sverige alltid stöttat. Alltsedan Dag Hammarskjölds tid. Men FN har det stora felet att omfatta även diktaturer, och att det även i mycket är så korrupt, och inriktat på att bevara sin egen fina status. FN har haft flera goda generalsekreterare, som dock sållan lyckats lyckats rå på den egna byråkratin och korruptionen. Men också flera dåliga, svaga chefer som inte klarar av att få en del stormakter med på båten. 
Svensken Jan Eliasson, som är bitr generalsekreterare,  har jag haft ganska stor respekt för tidigare, nu snubblade han ordentligt. Visade genom att försöka fläcka Anders Kompass att FN:s status är viktigare än vad FN, i detta fall, gör eller inte gör för att skydda de utsatta barnen. FN har också ett ansvar för vad deras olika underorgan gör. T ex betr skyddet av mänskliga rättigheter, där det är starka brister.

Givetvis måste också UNICEF Sverige förklara sig, ärligt, i detta med hur FN-soldater uppträtt väldigt illa (och det har ju skett även tidigare och på andra ställen)  innan man är beredd att stödja dem.  
Det finns bättre och effektivare alternativ för att hjälpa barn i nöd. Men det var/är FN:s uppgift att skydda barnen i de aktuella fallen. Och så sviker FN.
En katastrof för barnen, och för FN - och för hela världen.

13 mars 2017

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.

05 mars 2017

M sviktar och bara 18% tror på SD:s flyktingpolitik

DN visar en mätning DN/Ipsos om opinionen i ett antal frågor, publicerad 5 mars 2017. Där finns många intressanta noteringar, men jag ska koncentrera mig på ett par. Ingressen lyder: "Väljarnas förtroende för Moderaternas politik rasar på flera tunga områden, visar en DN/Ipsos-mätning. Det gäller såväl jobben och skolan som förmågan att sköta Sveriges ekonomi. Samtidigt minskar förtroendet också för Socialdemokraternas välfärdspolitik."
Därtill visas att centerns förtroende, föga överraskande, närmar sig mp:s  i miljöfrågan.  Att väljarna tycket att s lovat runt, men håller tunt, inte minst i välfärdsfrågorna.

Ett intressant reultat i mätningen är alltså att de båda partier, som hittills ansedda som huvudmotståndare, m och s, tappat förtroendet i det som varit deras paradgrenar.  Socialdemokratin har rasat betr förtroendet i skola, sjukvård och äldreomsorg.  Det är tydligen en rikstrend. När jag ser till det län där jag bor i så är det knappast förvånande, där har de styrt och ställt länge, men nu ökar missnöjet med dem även här, inte minst i sjukvårdsfrågorna där servicen kraftigt försämrats samtidigt som skatten höjts kraftigt. Men väljarna är missnöjde även med s-politiken inom dessa områden trots att s är i regeringsställning. 


Moderaterna har tappat det förtroende de byggt upp under tiden i regeringsställning, inte minst betr ekonomin, men också betr jobben och skolan, försvaret och migrationen.  De har nu lyft fram frågor som flyktingpolitik, invandring och brottslighet. Vilket betr flyktingpolitik är en omsvängning från Reinfeldts tid. En omprioritering som dock inte gillats av dess sympatisörer, vilka spridits åt olika håll, inte minst till SD som för en politik som moderatera närmat sig. 
Mätningen framhåller att SD har störst stöd för sin linje i invandringsfrågan, 18%. Att det är så beror förstås på vad de tillfrågade lägger in i frågan. Samt att det visar att det är just den frågan som avgör var SD ligger även i hur många som stöder just partiet SD. 

Dessutom visar det faktiskt att 82 % inte har förtroende för SD i den frågan! Samtidigt som framför allt m, men också s+mp regeringen (stödd av v!) glidit i den riktningen.
Men sammantaget är alltså väljaropinionen just nu klart delad. En femtedel negativ till invandring och fyra femtedelar mer el mindre positiv.
Dock, i de flesta fall är det förtroende som partierna har just i denna fråga kraftigt avvikande från resp partis väljarstöd...

Det senare kan bero på oklarhet i ställningstagandena hos partierna - och tveksamhet om resp part följer den linje som det "borde" följa av den ideologi som de anse som är deras.  Och möjligen också hur partierna motiverar sina positiva eller negativa ställningstaganden i frågan. En fråga som onekligen är stor och omfattande.

03 mars 2017

Värnplikt eller yrkesarmé?

Apropå detta med värnplikt, totalförsvar, yrkesarme - eller inget försvar alls.

 Debatten kring dessa begrepp idag handlar, hos många, alltför mycket om ovilja eller vilja att försvara demokratin OCH om uteslutande militärt försvar.
Jag ser det militära försvaret som en del av totalförsvaret (som ska vara för demokratin och emot ex-vis nazism eller annan odemokratisk extremism), och det bör stärkas genom en bredare folklig förankring. Det ger en psykologisk effekt som, kanske mer än antal gubbar/gummor i uniform med kpistar, visar att vi vill bevara vår frihet och demokrati.

Något slags inriktning, grundat på att vi ändå inte orkar (inte vill) försvara Sverige,  som leder till att Sverige snabbt ska ge upp, men övergå till gerillakrigföring emot en ock
upant, det imponerar inte på en tänkbar angripare. Ett hyfsat starkt, dvs starkare än idag, och effektivt militärt försvar behövs .

Det är en del av det psykologiska försvaret, som blir allt viktigare, inte minst pga att det psykologiska kriget är igång sedan länge på många sätt. Och bedrivs på många nivåer och forum. 
Samtidigt så finns viktiga delar av ett totalförsvar av det svenska samhället, som bör stärkas. Både i den s.k. fredstid vi har idag, och vid mera "öppet" militär aggression.

Jag är ytterst tveksam till ett militärt försvar som bara består av yrkesmilitärer. Att försvara frihet och demokrati är något som måste vara förankrat hos hela folket. 

Ett renodlat yrkesförsvar tenderar nog ofta till att bli ett vapen (!) i händerna hos de som har makten hur de än är valda/tillsatta. Eller så kan det bli så att yrkesmilitären kuppar till sig makten själv. OK, det behövs en kärna av experter och anställad officerare, men inte bara sådana. 
Ett "folkförsvar" ska inte bli en repris på de "sega gubbarna" (den gamla sossevarianten) med ett gammalt gevär/kpist i handen. Det måste vara effektivt - inte bli skyddslös kanonmat för fienden.

Värnplilkten, är en plikt att skydda demokratin, inte ses som ett tvång. Och ska givetvis omfatta såväl kvinnor som män. 


Och ett liberalt kom-ihåg. Fram till början av 1900-talet hade Sverige ett "yrkesförsvar" (de indelta soldaterna som levde på sina soldattorp, och skulle vara beredda att rycka in för att försvara kungen när det behövdes. 
Detta var/blev omodernt och inte effektivt. Karl Staaff gillade inte det. Kungen vill ha ett "starkt" försvar för sin makt, och t ex för att Sverige skulle ha kvar Norge i en union, underställt Kungen. Jfr "Borggårdskrisen". Karl Staaff ville ha ett effektivt försvar, och ansåg att det skulle vara ett försvar byggt på allmän värnplikt. MEN en under en viktig förutsättning: att försvaret inte skulle vara Kungens, utan skulle försvara demokratin. Ett folkets försvar. Där inte odugliga adelsmän skulle vara officerare som starfflöst kunde terrorisera beväringarna av folket.

Jag menar nog att det är nödvändigt med försvar med modern utrustning - inte bara militär - för att försvara Sverige som ett fritt och demokratiskt land.  
Ett totalförsvar. 


Och det innebär att det militära försvaret inte heller får bli en tummelplats för extremister, typ skjutglada SD-are. Att värnplikten inte innebär att hela årskullar inkallas, utan att ett urval görs som i tillräcklig grad täcker (total-)försvarets behov, vid sidan av en "mindre" del fast anställda, yrkesmilitärer.

Mera fakta om den totalförsvarsplikt som gäller, se denna länk från Försvarsmakten, med underlänkar.