01 april 2011

Snabba cash genom att fasa ut folk

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.

2 kommentarer:

Anders sa...

Jag har haft lust att hoppa av SAP.
Men just nu hjälper kompisar inom SAP mig i kanske mitt livs viktigaste strid. De kan hjälpa mig just för att de är ett politiskt parti, har en organisation och även axess. När vi är klara med denna strid som nu för mot sittande regering har jag att fortsätta striden, men då inåt partiet.

För även sossarna har givetvis stora svarta fläckar. IPRED och datalagringsdirektivet är sådana. Men också arbetsmarknadspolitiken.

Du vet att jag är socialLIBERAL men har valt SAP egentligen av en enda orsak. Med fel och brister är SAP det parti som i politisk handling trots allt mest försöker att paketera in solidaritet.
Det sker jävligt klumpigt ibland. till och med fel.
Men i motsats till hur Moderaterna nu både tänker och agerar och leder sin regering (och mosar tidigare goda liberala krafter under sig som FP och C) så finns det alltid solidaritet med i bagaget hos medlemmarna i S. De kan ha fel i mycket, men där finns en grund, en grund som jag vill bygga samhällen på.

Solidaritet.

(du anar inte hur långt det här berömmet för S sitter i min anarkisjäl:) Men som sagt, jag kommer att ta den interna striden för att bidra att rucka vår sak, din och min sak, en miljondels millimeter åt rätt håll....

Lars-Erick Forsgren sa...

Att få ihop ideologi med parti, det är svårt, blivit allt svårare. Det viktiga är att vara trogen sin övertygelse. Sen kan det inträffa att den stämmer, i vart fall fläckvis, då och då med ngt parti, och inte alltid samma. Och så får vi ta striderna när vi ser de behövs. Inne i eller utanför ett parti.
(Ett problem med S:s solidariet, det är att den ofta mest liknat en gruppegoism. Där just kollektivet tillåtit sig att sätta sig på individen. Vi kan ju hoppas att s ska kunna finna en bättre balans mellan sann solidaritet och respekt för individens integritet.)