Det är faktiskt svårt att koncentrera sig på att skriva flera sammanhängande meningar till bloggen när kriser, naturkatastrofer och annat hela tiden pockar på uppmärksamhet. En tanke som legat och pyrt i hjärnan den senaste tiden vill jag dock helt kort redovisa.
Sverige som nation, och svenskarna, gillar i hög grad FN. Det är liksom urtypen för internationell solidaritet och samarbete för freden. Kanske en underliggande orsak är att svensken Dag Hammarskjöld var en av FN:s tidiga och mera berömda generalsekreterare. Under honom ingrep FN i Kongo för att få ordning och reda där. Det lyckades i och för sig inte så bra, men det var ett kraftfullt initiativ. Och så dog han på sin post, i en flygolycka som möjligen berodde på sabotage.
FN består i princip av alla världens länder, undantagen är få. Det betyder att FN består av såväl demokratier av skiftande slag liksom av diktaturer. Det är en av FN:s svagheter. När så många medlemmar är diktaturer så är det svårt att hävda mänskliga rättigheter och demokratiska värden.
Den senaste tiden har vi sett hur trögt det varit för FN att komma fram till ett beslut om ingripande till stöd för det Libyska folket och för att stoppa diktatorn sedan 1969 Gaddafis blodiga krig mot de oppositioniella. Jag har svårt att tro att det skulle ha tagit denna tid för en organisation av enbart demokratier. Det internationella samfundet, inkl inte bara Sverige utan även USA och exempelvis EU, ville ha FN:s ställningstagande innan något kunde göras. Därigenom kunde stater, som själva inte vill riskera att råka ut för ett FN-ingripande, försena frågan i flera veckor.
USA m fl ville även ha Arabförbundets klartecken, en organisation som knappast överflödar av demokratier. Och EU ville gärna ingripa, men även där lade man ansvaret på FN.
Hur kan det komma sig med denna förkärlek för FN? I Sverige har ju FN en väldigt hög status, trots dess tungrodda organisation, och trots att demokrati inte är det som är viktigast för FN.
Hur kan det komma sig att EU, som faktiskt är ett samarbetsorgan för demokratiska stater, har så mycket sämre anseende?
Visst, EU har sina brister, men det har varje demokrati. Ändå brukar vi föredra demokrati före diktatur. En demokratisk organisation kan utvecklas i den riktning vi vill - om vi är intresserade.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar