27 februari 2011

En påminnelse betr Sveriges Gadaffi-vänliga historia

Jag har skrivit om det förr, om Telubaffären med Libyen. Som en påminnelse vill jag här citera vad Olle Wästberg skriver i sitt månadsbrev, som nådde mig idag. Det ger en nyttig påminnelse om att Sverige(s regeringar) har haft en del skumma saker för sig tidigare. Ytterst tveksamma vad beträffar de demokratiska aspekterna.

"Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet
I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.
Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.
En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.
Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok "Ska Sverige utbilda terrorister?" Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim."

Ett annat 25-årsminne, och ett positivt sådant. EDSA-revolutionen.

Samtidigt med rapporterna om vad som sker i Libyen så uppmärksammar media här hemma att det den 28/2 är tjugofem år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Ja, visst minns jag det. Att en svensk politiker mördades, på öppen gata dessutom, det fick många att inse att inte ens Sverige är förskonat för politiskt våld.

Det dagsaktuella våldsamma skeendet i Nord-afrika och Mellanöstern har dock en aspekt som ger koppling även till ett annat 25-årsminne. I många länder, speciellt där det olja, finns det också en mängd gästarbetare från andra länder. Så t ex finns snart sagt överallt filippinare som arbetar som hembiträden, sjuksköterskor, lärare, sjömän, byggnadsarbetare eller i oljeindustrin. I Libyen lär finnas, ha funnits 30 000 filippinska gästarbetare. Liksom alla andra så försöker de nu komma ut ur Libyen. Att arbeta utomlands har lång tradition, men tog fart under ex-diktatorn Ferdinand Marcos regim, som uppmuntrade arbetslösa unga kvinnor att ta jobb utomlands.


I dagarna (den 25 febr) så firas i Filippinerna minnet av Marcos avgång, den s.k. EDSA-dagen. Information om detta kan man finna på Wikipedia och dagen uppmärksammas även av en svensk bloggare. Då hade Marcos suttit som (vald) president i tjugo år. Vilket visar att även mer el mindre demokratiska val snabbt kan missbrukas av den som vill ha total makt för längre tid än den som valet inneburit. Val behöver som bekant inte innebära demokrati, de skall också vara fria och allmänna och inte kunna manipulseras.


Missnöjet med Marcos blev dock stort och han tvingades bort just för tjugofem år sedan i en demonstrationsvåg som betraktas som en oblodig revolution. Marcos regim var, i likhet med de flesta med dikatorers, väldigt korrupt och han och hans beryktade hustru (Imelda, hon med skorna) levde lyxliv och förde ut väldiga pengasummor.


I likhet med dagens diktatorer försökte han använda militären för att slå ned demokratidemonstranterna, men militären vägrade att skjuta på sitt eget folk. Marcos flydde till Hawaii och efterträddes av Corazon Aquino, hustru till hans politiska motståndare. Därefetr har följt några andra presidenter av skiftande, inte alltid så lyckat slag, men ifjol vann en son till Aquino valet, vilket väckt förnyat hopp om en bättre utveckling för Filippinerna.


En son till Marcos sade i samband med 25-årsfirandet, att under Marcos kunde Filippinerna blivit ett nytt Singapore (dvs med hög levnadsstandard), men den nye presidenten, Noynoy Aquino, replikerade att under Marcos var Filippinerna i den situation som Libyen är idag.

Min kommentar blir att Marcos junior själv vill ta över makten, men att utvecklingen under Ferdinand Marcos inte visade att Filippinerna var på väg att ekonomiskt likna Singapore, dels att Singapore verkligen inte är en demokrati. Filippinerna har lång väg att gå för att nå en dräglig levnadsstandard, men de har demokrati. Kan de bli av med den korruption som finns kvar och lyckas få slut på de terroriströrelser som finns så kan de dock även de få det mycket bättre. Jag vill också mena att stora delar av befolkningen också fått det bättre under det senaste halvdecenniet. Även om det ännu finns en stor grupp väldigt fattiga.

25 februari 2011

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svarade frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset
?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

24 februari 2011

Ett hett ämne, pga kylan

Egentligen är det väl bara tre ämnen i debatten just nu. Libyen/Gadaffi (hur mycket ska Libyens folk behöva lida?), sossarna våndor inför partiledarskiftet (som känns mindre och mindre intressant, trots att det borde vara det). Och så el-priset. Det groteska el-priset.

Det verkar inte som att vare sig el-producenterna eller politikerna förstår allvaret i frågan och den vrede som folk känner. Analyser av läget men också förslag till förbättringar har jag redovisat i ett flertal inlägg tidigare, scrolla ner bara.

I detta nu vill jag bara ge ett länktips till en bra och tämligen heltäckande analys som Marcus Fridholm gör på bloggen Sagor från livbåten.

Ett ord på vägen. En del som kritiserar elpriset anser att det beror på avregleringen. Men kära nån, det var ju ingen verklig avreglering! Det som man åstadkommit är, medvetet eller ej, en dåligt skämt. Det är ett slags planekonomi som gynnar en fullkomligt absurd prissättning som oligopolet ägnar sig åt.

För att en marknadsekonomi ska fungera är det statens uppgift att se till att det finns en fungerande konkurrens!
Marknadsekonomin har nämligen en inbyggd paradox. Den vill ta död på sig själv. Varje företag vill få monopol eller i vart fall komma i en oligopolställning, så det kan styra prissättningen.

Där är vi idag betr el-priset. Det är en missuppfattning att det skulle vara något slags planekonomi att se till att konkurrens fungerar. Tvärtom!

Eftersom inte marknaden fungerar, så måste politikerna se till att den gör det, dvs skapa regler som driver fram konkurrens!

BASTA!

22 februari 2011

Vilket trist mönster (uppdat)

Frånsett deras förkärlek för våld så är det en annan sak som dessa diktatorer verkar ha gemensam. Girighet. Läser i DI att även denna man, Gadaffi i Libyen, som anser sig personifiera folket, äger stora poster t ex i stora banker i Storbrittannier och Italien. Alltså, han placerar inte bara pengar på konton i banker, han köper in sig som ägare...

Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.

Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.

21 februari 2011

Pinsamheter betr Libyen

Gadaffis regim rekryterar flyktingar, dvs tvingar dem, att bli legosoldater hos honom. För att skjuta på hans folk.

Inte tid att ta ställning för eller emot demokratisträvandena i Libyen. Inte heller betr Libyen har Bildt kurage att ta ställning för demokratin.

Än värre låter Italiens utrikesminister, EU ska inte försöka exportera demokrati.

Vad är det för folk som styr?

Elbolagens groteska övervinster

Sitter och fryser. Stela fingrar. Ser och hör att bl a SR, Dagens Industri och SvD (via E24) skriver om de groteska övervinsterna hos de el-producerande bolagen. De stora bolagen, som bildar ett slags oligopol som bestämmer priset, gör rena vinster per anställd som är skyhögt över de som stora börsbolag som är deras kunder, gör. Upp till 30 ggr el mer beroende på vilket bolag man jämför med. Bolag som i och för sig även de gör stora vinster!

Vinster alltså! Jämfört med annan vinstrik industri. Fortum t ex gör en vinst på 6,4 milj per anställd! Jämfört med ett snitt på 200 000 i "vanlig" industri. Jag kan bara säga: sjukt!

* Någon som kan hävda att el-bolagen inte håller våldsamt för höga priser?

* Någon som tror att vinstpåslaget bara är några ynka procent?

* Någon som vågar påstå att konkurrensen fungerar inom den el-producerande marknaden?

Elräkningarna gör mig svettig, men jag fryser ändå.

19 februari 2011

Republiken Norrland?

Ska vi, dvs vi norrlänningar (= boende norr om Dalälven, dvs 2/3 av Sveriges yta) i likhet med Syd-Sudan frigöra oss och utropa en egen republik?

Det föreslår Björn Felten, som menar att vi med vår vattenkraft, våra skogar och vår malm har så mycket rikedom att vi skulle kunna bli lika pengastinna som vilket oljerikt arabland som helst. Dvs om vi tar hand om det själva, om bolagen inte är skattskrivna söderöver etc. Och sörlänningarna i lika mån fattigare när de inte kan leva gott på de norrländska resurserna.

Tja, varför inte? Och vilket uppvaknande det skulle bli för Stockholmare och Skåningar när de upptäcker att det inte är de som är de närande i Sverige. Det är vi i Norrland som är närande. Så varför ska vi behöva stå med mössan i hand medan andra lever upp våra tillgångar?

Min blygsamhet gör att jag nästan inte kan förmå mig nämna att Björn föreslår att jag ska bli president i det fria Norrland, men nu är det sagt. Och förslaget skrev han som kommentar till min bloggpost om Lästips för frusna. Helt utan blygsamhet kan jag dock rekommendera er att läsa hans egen bloggpost om detta förslag. Ett förslag som känns mycket rimligt, ja nästan självklart!

Låt oss nu bara diskutera taktiken för att uppnå detta mål.

16 februari 2011

Rädda Rädda Barnen! (Uppdat.)

Läste just två tidningsartiklar på internet om oegentligheter inom Räddda Barnen. Fick samtidigt kallelse till det lokala årsmötet. Jag är alltså medlem, sedan tidigt 60-tal. När Röda Korsets ekonomiska skandaler med förskingrande ekonomichef och höga löner uppdagades och blev stora nyheter häromåret kände jag ändå en viss trygghet i att något sådant knappast kunde hända i RB, den ideella organisation som legat mig varmast om hjärtat i hela mitt vuxna liv.

Den ena artikeln (SvD, 15 febr) refererar en polisanmäld misstänkt förskingring i en lokalavdelning. Det är illa, illa nog. Men sådant kan förekomma, om personer hamnar på fel uppdrag. Med en fungerande revision så upptäcks det och organisationen i sig tappar inte allmänhetens förtroende.

Den andra, något äldre artikeln (i GP) är än allvarligare för Rädda Barnen. En f.d. organisationschef för Mellanösternkontoret avslöjar allvarliga brister i kontroll och verksamhet, miljoner har bara rullat iväg. P.g.a. dåliga rutiner, dålig kontroll, höga löner och mer el mindre självbeviljade förmåner för en del utlandsanställda, dubbla stora och lyxiga utlandskontor, försvunna pengar och havererade projekt. Samtidigt så centraliseras RB:s verksamhet alltmer och samordnas med internationella "Save the Children" med utslätad profil som följd.
Citat "Jemen är ett land längst ner på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar.
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart
."
"Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”

Frågan är varför sådant händer. En svar är bristande kontroll. En annan är nog att runt om i landet så arbetar tiotusentals människor helt idéellt, men organisationerna har blivit så stora, hanterar så mycket pengar att de "måste" ha många anställda. Anställda ska givetvis ha lön, gärna anständig lön. Men när de anställda blir för många, och får för höga löner, då händer något. Den behövliga professionaliseringen slår lätt fel, urartar. Idealiteten försvinner med höga löner och karriärer inom "biståndsbranschen". Det blir tjänstemännen som bestämmer, inte medlemmarna. Det blir mer och mer centralisering, ideal och inriktning urvattnas.

Denna utveckling har vi sett även i de politiska partierna. Medlemstalen sjunker, de får statsbidrag och anställer alltfler på de centrala kanslierna. Makten blir målet, inte det faktiska ideologiska innehållet.

För RB:s del har det inneburit att profilen slätats ut, inriktningen på barnens rättigheter har minskat. Det är lättare att bygga skolor för fattiga barn än att kritisera regimer för deras underlåtenhet att ta itu med strukturella brister. För mig, som varit en passiv medlem, fadder och bidragsgivare under senare år så har utvecklingen inte varit helt uppenbar. Även om en del inriktningar, höga löner och annat irriterat.

Skall Rädda Barnens rykte varaktigt räddas måste något radikalt ske. Givetvis rensas upp i de oegentligheter som skett. Skarpa ekonomiska rutiner införas. Trimma de administrtiva kostnaderna - och definiera dem bättre! Återgång till mera av ideellt arbete även centralt. Varför inte hitta några kvalificerade krafter till ledningen som är ekonomiskt oberoende (pensionärer t ex) och kan och vill arbeta utan löner/arvoden? Avstå från tveksamma bidragsgivare (som Postkodslotteriet med dess höga administrativa kostnader och löner). Och RB ska inte ge pengar till poliser och politiker. Förtroendet måste återupprättas. Då duger det inte att skjuta budbäraren, dvs kritisera dem som drar fram missförhållanden.

Om inte kommer RB:s medlemmar att ledsna och besvikna överge RB. Och barnen blir förlorare.
---
Uppdat. RB uppger att de diskuterat och vidtagit en del åtgärder. Samtidigt ser jag i en annan artikel i GP att SIDA även därefter haft kritiska synpunkter. För att verkligen komma tillrätta med problemen tror jag att man faktiskt måste se över (sänka) löner och arvoden till förmån för idealitet även på hög, central nivå. Det ska eller får inte innebära lägre kvalitet. Tvärtom, inte ens i Sverige bör det vara omöjligt att få ytterst kvalificerade människor - med lång livs- och arbetserfarenhet - att på äldre dar göra en ideell insats med ingen eller symbolisk ersättning. Det skulle ge en positiv signal till både medlemmar och bidragsgivare!

15 februari 2011

Skuldpresumtion och gillandet av FRA-lagen m.m.

Jag uttryckte nyligen min förvåning över att det inte finns en allmän folklig vrede över FRA-lagen, hur den tillkom och sedan avskalats de "plåsterlappar" som skulle göra den smakligare ur integritetssynpunkt. OK, rätt många protesterade, kraftigt, under 2008. Men inte tillräckligt många, och därefter har regeringen och andra FRA-kramare fått leva utan att bli märkbart störda.
FRA-lagen är ju ett övertydligt exempel på att "oskuldspresumtion" inte är ett levande begrepp i Sverige. Denna lag och andra liknande, är tvärtom exempel på att "vår" överhet anser oss alla som presumtiva brottslingar. Brottslingar som ännu inte åkt fast. Detta borde ju uppröra varje "hederlig" invånare i detta land.

FRA-lagen är i stället en skuldpresumtionslag. Uppenbarligen i överensstämmelse med hur svenskarna ser på sig själva. En som är misstänkt är givetvis detsamma som en brottsling. Att göra skillnad på misstänkt och brottsling, det verkar helt oväsentligt för många. Inte minst för vissa journalister och rubriksättare.

Detta inlägg är delvis inspirerat av Olof Bjarnasons bloggpost om hur SvD blandar ihop begreppen och hur det faktum att den som fångats på en övervakningskamera visserligen kan ses som misstänkt, men att det absolut inte innebär att denne därmed är dömd, dvs en brottsling.

Nåja, dömd blir personen av rubriksättaren, och därmed även av många av läsarna. Är det inte så att uttryck som "ingen rök utan eld", "den som har rent mjöl i påsen, har inget att frukta" de har stor del i "vår" syn på varandra. Dessa fördomar (ja, det är fördomar, dumma fördomar) blåses under och förstärks av medial slöhet att hålla isär begreppen misstänkt och brottsling. Även polisen förfaller numera allt oftare i media till liknande medvetna (?) slarv. (Polisföreträdares argumentation för meningslösa men ur yttrandefrihetssynpunkt skadliga åtgärder, som påstås ska förhindra barnporrbrott, de är samma andas barn.)

Detta slappa synsätt, och hur media - och ibland även vissa politiker - använder begreppen, det är en förklaring till att alltför få inser bl a det skadliga med FRA-lagen.
Det alltför många ännu inte inser är att de alla är brottslingar, enl FRA-lagen och att de därför är övervakade. Den som är övervakad är ju misstänkt. Och en misstänkt är ju brottsling.

Hur länge vill svenskarna bli nedsövda?

Det är skönt, uppfriskande, att läsa goda texter skrivna i ilska. Därför vill jag rekommendera Jan Rejdnells svidande vidräkning med FRA-lagens tillkomst sommaren och hösten 2008, publicerad igår på hand blogg. I farten får flera politiker på huden också. Härligt och, såvitt jag kan se, med verkligheten överensstämmande.

Min korta kommentar kan bli denna: Makt korrumperar.
Jan R:s kommentar är en god illustration av det klassiska citatet från liberalen Lord Acton (se mitt blogghuvud). Och det gäller alla, även liberaler som kommer i maktställning. Tyvärr!

En något längre kommentar. Jans text är skriven i djup, kokande vrede, en snabbresumé av den tragiska FRA-historien. Jan infogar också in en del saker som inte varit helt kända utanför en trängre krets av inblandade. Det är intressanta reflexioner, som tyvärr känns logiska. Betr Mark Klamberg, Birgitta Ohlsons make, så upplever jag inte att han svek då hösten 08. Han blev tvärtom så upprörd att han visade det och lämnade sin korrekta juristprosa! Han var på väg både att lämna alla fp-uppdrag och även medlemsskapet. Men övertalades av bl a Gabriel Romanus (fd socialminister, fp, och medlem av samma fp-avdelning som Mark) att stanna kvar (och kämpa på?). Men Mark orkade inte diskutera vidare med FRA-kramarna och Birgitta fick svårt med argumentationen, vilket är ovanligt för henne.
Men så blev hon EU-minister. Och visst är hon nedtonad i regeringen, inte bara i FRA-frågan. I vart fall så långt som syns utåt. Tyvärr är hon inte det enda exemplet på att även liberaler tappar profil (och ryggrad) när de kommer ett steg upp och i dåligt sällskap. EU-kommissionären Cecilia Malmström är ett annat exempel.

Jag var i kontakt med, argumenterade och försökte peppa alla de 6 fp-kvinnorna som revolterade emot FRA-lagen 1.0, men till slut stod bara Camilla Lindberg (mest synlig utåt) och Agneta Berliner och Cecilia Wikström kvar. Som Jan konstaterar så finns inte Camilla och Agneta kvar i riksdagen. Och Cecilia Wikström hittar vi nu i EU-parlamentet. I riksdagen märker vi nu inga reaktioner av mätbar styrka, när det visar sig hur regeringen steg för steg springer ifrån den 15 punkterna, som skulle göra FRA-lagen lite mera smaklig. Regeringen och Sten Tolgfors ljög och lurade kritikerna. Något integritetsskydd finns de facto inte.
Mycket mer finns att säga, men det räcker just nu.

Det jag inte begriper är att folk glömmer så lätt, och att det märkliga spel som föregick FRA-lagen, liksom dess faktiska innebörd inte gör att hela folket kokar av vrede emot riksdag och regering! Hur länge kommer Sverige att sova?

FRA-lagen måste rivas upp, göras om, göras rätt.

14 februari 2011

Lästips för frusna svenskar

Jag har skrivit om el-priserna några gångersenare tid. Vintern är fortfarande mycket bister (runt minus 30 grader där jag bor) så jag gissar att det är fler än jag som fryser. Även inomhus. Och ändå fasar för el-räkningarna.

Därför vill jag ge ett rykande (!) aktuellt lästips igen. Det är sajten E24, som gör en svidande vidräkning med elbolagen och deras svinaktigt höga vinster, hur de döljer dem, hur de svenska priserna nu ligger i topp, trots att de tidigare varit klart lägre än i övriga Europa. Artikeln visar också hur de "svenska" bolagen slösar bort en stor del av sina inkomster (som alltså kunde vara ÄNNU större) genom dåliga affärer utomlands.

Jag gissade i en tidigare artikel att el-priset, med rätt vidtagna åtgärder, borde kunna halveras. E24-artikeln visar att jag nog var alltför försiktig, el-notan borde vara mycket, mycket lägre än så.

Nu säger kanske någon att värmen ingår i hyran. Men tro inte att du kommer undan ändå, hyran kommer att höjas. Och hushållselen blir givetvis dyrare, om än det då rör sig om hundralappar i månaden i stället för tusenlappar extra.
Har du annan uppvärmning är el? Grattis, fastän då har du investerat rätt ordentligt i andra lösningar. Det var alltså inte gratis, men grattis om du hade råd med det. Indirekt så lär du dock ändå drabbas av de höga elpriserna. Genom högra produktionskostnader etc och en allmänt höjd prisnivå. Ingen kommer undan.

De som vinner är staten, som genom höga el-priser (moms och el-skatter) tar in extra miljarder som vi inte alltid tänker på som skatter. Och så får staten genom sitt ägarskap också en stor utdelning i Vattenfall. Övriga vinnare är finska Fortum och tyska Eon. Samt deras VD-ar och andra chefer med feta bonusar. Bonusar, trots att de gör dåliga affärer utanför Sverige.

En av de tunga orsakerna till de höga priserna är givetvis de tre storas oligopol. De konkurrerar ju inte utan håller gemensamt upp priserna.

När ska politikerna inse att vi inte tolererar detta? Vi, som inte har höga löner, vi som sparar el så vi fryser och ändå har skamlöst höga räkningar att betala.

13 februari 2011

Rättssäkerhet, en förutsätting för demokrati

Läser i SvD att Carl B Hamilton och Johan Pehrson (fp) skriver om att ställa krav på större rättssäkerhet för de nya EU-medlemmarna Rumänien och Bulgarien. Detta pga bl a korruption och organiserad brottslighet. Visst, det låter ju bra. Självklart skall medlemsländer inom EU, likafullt som andra länder som anser sig demokratiska har ett säkert och stabilt rättssystem. Det är ju förutsättningar för demokrati. Om människor inte kan känna sig säkra för övergrepp av olika slag, om organiserad brottslighet och korruption finns så underminerar det hela den demokratiska tanken.

Dock, som världen - inklusive Sverige - ser ut idag så har jag lärt mig att bli misstänksam emot många politiska utspel. De kan förefalla välmenande, men vilka underliggande motiv ligger bakom dem? Vad vill man egentligen med föreslagen? Är förslagsställarna nyttiga idioter, som (kanske) springer olika lobbyisters ärenden? Eller har de själva en inställning, som gör förslagen dubbelbottnade ur demokratisk synpunkt?

Jag måste då erkänna att jag har vissa farhågor både när det gäller Carl B och Batong-Johan. Carl B är en duktig ekonom, men betr integritetsfrågor finns stora frågetecken (FRA-lagsförkämpe!). Johan Pehrson är inte bara en rabiat anhängare av FRA-lagen utan har ju en mängd oliberala ställningstaganden i medborgarrättsfrågor (inkl kissprov av ungdomar) mm.

En grupp medborgare, som i dessa länder inte är rättssäkra är romerna. Ja, romernas rättssäkerhet är öht tveksam inom flera andra EU-länder också. Självaste Fredrik Reinfeldt har en märkligt mjuk inställning till andra länders förföljelse av romerna.

Men det stannar inte vid detta. Som svenskar har vi drabbats av en FRA-lag, delvis pga dessa herrar, som kränker vår integritet och rättssäkerhet. Att FRA-lagens "plåsterlappar" inte funkar har vi fått ny information om bara häromdagen. En sådan syn på rättssäkerhet är inget vi bör exportera till EU. Och nog finns aspekter på polissamarbete inom EU som förtjänar att ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att ett lands alla invånare kontrolleras in på skinnet, det ökar sannerligen inte rättssäkerheten. Polis- och spionvälde är inte rättssäkerhet. Tvärtom. Det gäller både i Sverige och i andra länder. Exemplet Egypten visar också att enorma polisresurser och en övervakning av medborgarna inte är tecken på vare sig rättsäkerhet eller på demokrati i vidare bemärkelse.

Så visst, brottslighet ska bekämpas. Ibland kan man dock ifrågasätta vad som är brottslighet (är det att motsätta sig överhetens övervakning?) - och ännu mera: bekämpa brott och brottslingar, inte övervakning av varje människa som vore hon en presumtiv brottsling!

Va, måste el-bolagen se till att vi får el?

Nu ska det kollas upp om elbolagen skött sig under den senaste stormen som gjorde tiotusentals hem utan ström.

Självklart ska det kollas. En ny lag (för en gångs skull välkommen) säger att vi ska inte kunna råka ut för längre avbrott av el-leveranserna. Så självklart. Vi betalar ju som elkonsumenter grova pengar för elen. Både i nätavgifter och för varje kilowatt vi förbrukar.

Några förpliktelser måste dessa bolag ändå ha.
Och då menar jag inte emot sina bonusgalna direktörer utan emot oss elkonsumenter.

Rent och städat i eget bo...

Så tog till slut Mubaraks sin mats ur skolan. Efter att först ha tjurat sig kvar onödigt länge. Förmodligen för att "säkra" sina enorma tillgångar.

Till slut fick dock Egyptens folk jubla, visa sin glädje. Glada över att få känna sig fria, att bli av med Mubarak och (troligen) även hans vicepresident. Ingen har ropat död åt diktatorn. Folket var trött på ofrihet, på korruption, på diktatur, men de skrek efter frihet, inte efter blod. Det kan synas besynnerligt, men de flesta verkar välkomna att militären tog över. Man tror och hoppas att militären ska lotsa landet över till en demokratisk utveckling. Att det inte blir en militärdiktatur - och inte ett religiöst/islamistiskt styre heller.

Om det är en befogad förhoppning, det återstår att se. Men låt oss hoppas.

Farhågorna för att (radikala) islamister tar över i Egypten är stor på vissa håll. Och visst finns den faran. Men hur stor är den? Och, kan den inte begränsas genom aktivt stöd för demokratiska värderingar och grupper?

I andra (muslimska) länder har revolutioner ofta varit blodiga, och rätt snabbt stulits av islamister el andra med "tveksam" demokratisyn. Nu verkar Algeriet stå på tur för en förändring men där är, såvitt jag kan se, det mera komplicerat.
Frågan är dock om det inte bör kunna gå bättre i Egypten, tämligen homogen befolkning och i stort sett hyfsad tolerans mot koptiska och och andra kristna minoriteter. Revolutionen skedde också lugnt och värdigt. Och nu städar man frivilligt (!) upp i eget bo.

När man tänker efter en smula över hur den egyptiska revolutionen gått tillväga, och nu upplever folkets stolthet, då blir i vart fall jag smått rörd. Det var inga rop efter blod och hämnd. Ropen var efter Mubaraks avgång och efter frihet. Inte efter Mubaraks död, utan efter att hans orättmätigt överkomna tillgångar återförs till folket.

Låt oss glädjas över den värdighet som Egyptens folks visat, och den glädje de visar över att få känna sig fria. En frihetskänsla som gör att många nu städar upp på gator och torg.
Att hålla rent i eget hus är något annat än att leva under tvång i en övervakad diktatur.

09 februari 2011

FRA-kompromissen fixades genom lögner

Nej, Camilla Lindberg (fp) var inte den förste som reagerade om Tolgfors och regeringens svekfulla förfarande betr hur FRA-lagen tillämpas mot bakgrund av den kompromiss som den vilar på. Den kompromiss som tillkom efter omfattande kritik under i stort sett halva 2008, från försommaren och intill den togs. Den kompromiss som gjorde att FRA-lagens främsta motståndare (sex fp-kvinnor och i viss mån några till) till slut under stor vånda "vek sig" eftersom den förseddes med femton punkter som skulle nödtorftigt säkra den personliga integriteten. Men när det nu framkommit, genom Signalspaningskommitténs rapport, att FRA inte alls behöver meddela den som avlyssnats om detta. En av punkterna i överenskommelsen var just att man som enskild person skulle kunna kontakta FRA och få veta om man blivit trålad. Men när Camilla reagerade blev det liv och många följde efter. Och ikväll har det till och med tagits upp avSR:s Studio Ett. Camilla är som alltid rakt på sak och rubricerar sitt blogginlägg om detta: Du ljög för oss, Sten Tolgfors!!!

Det är klarspråk, och av vad jag förstår så är det fullständigt riktigt. Flera av de forna kritikerna ligger dock lågt, men en del, t ex Cecilia Wikström (fp) och Fr Federly (c) vågar fortfarande visa lite missnöje, om än inlindat.
Mark Klamberg (fp) är som vanligt kyligt analyserande, men konstaterar att de två sossarna i Signalspaningskommittén, som han antog skulle ligga lite lågt, faktiskt är mycket skarpa i sin kritik. Han konstaterar på sitt torra sätta också att det är anmärkningsvärt att regeringen i sitt pressmeddelande den 25 september 2008 lovat mer än vad de kunde hålla.
Han konstaterar också att den del av oppositionen som varit med och granskat FRA anser inte att granskningen har varit seriös. Detta kan tyckas vara en petitess, men kritiken är mycket allvarlig. Hela FRAs verksamhet bygger på absolut sekretess som ska balanseras av att representanter från såväl riksdagsmajoritet som opposition har insyn i och effektivt kan granska verksamheten. Om riksdagens opposition inte anser att denna granskning bedrivs på ett seriöst sätt så uppstår uppenbara förtroendeproblem.

Det är en oerhört stark och tung kritik. Kritiskt klarspråk talade också (pp):s partiledare Anna Troberg i Studio Ett och givetvis är kritiken kraftfull även från sådana som Hax.

Nu är frågan om radion i övrigt, teve och dagspressen noterar och refererar den kraftfulla kritiken och Tolgfors/regeringens svek om överenskommelsen. Eller om de ger Reinfeldt möjlighet att tiga sig igenom frågan än en gång.

07 februari 2011

Bloggaretiketter enl politometern

För sådär tre veckor sedan kollade jag politometerns topplistor för olika partibeteckningar och fann en del intressanta skiften i detta.

Nu har jag kollat igen, och ser åtminstone en ändring som får mig att hicka till... HAX, känd både som piratpartist och ytterst nyliberal bloggare hade förra gången etiketten liberaldemokrat (L), nu är han tillbaka med beteckningen (pp) dvs piratpartist. Var (L) ett tillfälligt "felsteg", eller vill eller får han inte vara med i (L)?

Nå, vilken orsaken än må vara så kändes det fel med Hax hos (L). Hax har ju aldrig dolt sin nyliberala uppfattning. Och (L) har ju i vart fall sagt sig inte vilja kantra åt nyliberalism (eller om man ska beteckna det som neoconservatism). Detta sagt utan värdering.

Däremot ska det bli intressant att se vart (L) slutligt (?) hamnar politiskt. Den utåt officiella visionen har ju varit en liberal "medelväg", ibland kallad socialliberal, plus ett par-tre profilfrågor som skarpt skulle skilja ut det från de partier som finns idag, vilken ideologi de än säger sig företräda. Samtidigt har jag förstått att det är (eller har varit?) skarpa åsiktsskillnader bland de aktiva (fd aktiva?) om vilken väg de ska gå, både betr innehåll och interndemokratiskt.

Betr politometern kan jag också konstatera att t ex s-bloggaren Mitt-i-steget, som ofta legat väldigt högt både totalt och som s-bloggare droppat rejält vad gäller "inflytande". Det kan dock ha mycket tillfälliga orsaker. Själv ligger jag "inflytandemässigt" tämligen konstant på femte plats bland "Övriga". På totallistan svänger det mera. Var nere på ca 94 plats ett tag, men låg vid senaste koll på plats 73. En el två veckor med sparsammare bloggande kan medföra att man tappar många placeringar, men med lite mera aktivitet och några tursamma länkningar så kryper man upp igen.

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?

04 februari 2011

Övervakningssamhället Egypten, och...

I Egypten, ett land med ca 80 milj invånare, de flesta barn och ungdomar, är två miljoner (!) invånare regimens spioner. De övervakar och infiltrerar varje organisation, varje sammanhang och rapporterar alla avvikande åsikter uppåt. Dels så finns alltså en polis, som huvudsakligen ska övervaka invånarna, dels ett angivarsystem som gör att ingen känner sig säker. För angivarna är pengarna från regeringen givetvis en viktig inkomst, och det förklarar att det gått så lätt för Mubarak och hans närmaste att arrangera "motdemonstrationer" av en stenkastande mob för att bekämpa frihetsdemonstranterna.

Exemplet Egypten visar hur svårt det är att skaka av sig en regim, som vilar på massiv övervakning av medborgarna.

Men - vi är ju på god väg dit i Sverige också. Om än formellt Sverige är en demokrati. För den som inte tror att vi är övervakade vill jag rekommendera den artikel som journalistförbundets ordförande och tidningsutgivarnas VD skrivit och som jag återgav igår på min blogg. Vi fick igår en obehaglig påminnelse om hur journalister är bland de första som drabbas när demokratins fiender kommer igång.

De åtgärder som delvis införts och delvis är på gång i Sverige, de begränsar journalisternas möjligheter till granskning av makten, och sätter källskyddet ur spel. Det är helt oacceptabelt om Sverige vill fortsätta kalla sig en demokrati.

De dikatoriska politikerna, t ex i arabvärlden, inser internets betydelse för demokratin. Därför försöker de stänga eller begränsa det fria internet. Man undrar varför de demokratiskt valda politikerna i våra fina demokratier också i allt högre grad vill detsamma, varför de begränsar internets frihet?

Vi måste se upp så vi inte hamnar i en Egyptisk situation. Och vi måste ge egyptierna allt vårt moraliska stöd för deras kamp för frihet.

03 februari 2011

Du är insnärjd, tro inte annat!

Det följande har inte jag skrivit. Men jag är helt övertygad om att den som skrivit det vill att så många som möjligt ska läsa det. Det handlar nämligen om hoten mot vår demokrati. Hur våra medborgerliga rättigheter stryps, bit för bit. Det börjande enl salamimetoden, tunna skivor. Men nu är det rejäla stycken som tas ifrån oss. Jag lämnar ordet till journalisternas ordförande och deras motpart, tidningsutgivarnas VD. Här är de helt överens. Jag kunde nöja mig med att ge er länken till deras artikel i PT (publicerad 29 jan), men för ovanlighetens skull kopierar jag in hela rubbet.
Skrämmande läsning. Men alltför sann.

"Stoppa datalagringsdirektivet
Regeringen vill lagra alla trafikuppgifter i dina e-postmeddelanden och telefonsamtal i minst sex månader. Regeringen vill veta vem du skrivit till, vem du pratat med, var du och den du kommunicerade med befann er. Regeringen vill kontrollera din och dina vänners kommunikation. Regeringen vill övervaka allt du gör. Detta är inte ett citat ur Georg Orwells roman 1984. Det är Sverige 2011.

Lagförslaget om lagring av trafikuppgifter är bara det senaste i raden av lagförslag som den svenska riksdagen redan röstat igenom som ökar övervakningen av medborgarna under den senaste tioårsperioden:
Telefonavlyssning av personer som inte är skäligen misstänkta.
Överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning.
Lagring av uppgifter om telefonsamtal, e-post och Internettrafik
Lag om kvalificerad skyddsidentitet (poliser tillåts i hemlighet uppträda som journalister).
Hemlig rumsavlyssning.
Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.
FRA-lagen.

Staten vill löpande samla all vår tele- och datakommunikation och lagra den i sex månader. Tyvärr vill staten inte själv visa samma öppenhet gentemot medborgarna. Det är ett demokratiskt problem när statens och myndigheters tillhandahållande av information inte håller jämna steg med vad de tycker sig kunna kräva av medborgarna.

När anhöriga, journalister och medborgare efter tsunamikatastrofen ville ta del av innehållet på de så kallade tsunamibanden, datafiler över all kommunikation som skedde i regeringskansliet i efterdyningarna av tsunamikatastrofen i Thailand annandag jul 2004, sa regeringen nej. Regeringen ville inte att uppgifterna skulle nå allmänheten och ansåg det vara rimligt att låsa in banden i 70 år. Ett beslut som dessutom fattades när det framkom misstankar om att det fanns graverande uppgifter för de inblandade på banden.

Ett annat exempel som påvisar brister gäller hur staten uppfyller reglerna för offentlighetsprincipen. Dagens Nyheters journalist Kristoffer Örstadius testade offentlighetsprincipen genom att skicka mejl till 322 myndigheter där han bad om att få ut offentliga handlingar. Slutsatsen var att hälften av myndigheterna slarvar med att uppfylla sina skyldigheter enligt offentlighetsprincipen. De ville helt enkelt inte släppa ifrån sig offentliga handlingar trots att de enligt lag är skyldiga att göra just detta.

För journalister och deras källor är regeringens lagförslag en katastrof. Genom att lagra trafikuppgifter ges staten möjlighet att övervaka vilka källor journalister har. Källornas trygghet och journalisternas plikt att skydda dem undermineras ytterligare. Trafikuppgifter om kommunikation mellan en källa och en journalist kan avslöjas utan att det finns misstanke om ett allvarligt brott. I vårt teknikberoende samhälle är det omöjligt för journalister att arbeta utan hjälp av tekniken. Vi ger journalister och utgivare råd om vilka metoder de ska använda för att skydda sig själva och sina källor, men det bistra sanningen är att det i dag är om inte omöjligt, så näst intill.

I flera av de EU-länder som infört datalagringsdirektivet har det rapporterats om konflikten mellan direktivet och grundläggande mänskliga rättigheter. Det har medfört att EU-kommissionen aviserat en översyn av datalagringsdirektivet till mars i år. Enligt EU-kommissionär Cecilia Malmström (se Europaportalen 28 oktober 2010) kommer EU-kommissionen i slutet av 2011 troligen presentera en ny version av datalagringsdirektivet.
Sveriges regering arbetar för att lagen om lagring av trafikuppgifter ska träda i kraft 1 juli 2011. Det är bättre att skjuta upp riksdagsbeslutet och avvakta EU-kommissionens översyn av datalagringsdirektivet. Men det bästa vore att skrota lagen helt och hållet."
Undertecknare är:
Agneta Lindblom Hulthén, Ordförande Journalistförbundet; Anna Serner, Vd Tidningsutgivarna.


Maktberusad och desperat

I går tillät jag mig uttrycka försiktigt optimism om utvecklingen i Egypten. Förutsatt att Mubarak har tillräcklig insikt om situationen.

Bara någon timme senare så visade det sig att Mubarak inte har den insikten. Hans maktberusning är så stor att han i syfte att inte mista makten tillgriper desperata åtgärder, som att hyra in och avlöna "motdemonstranter", vilka till stor del förefaller vara folk ur hemliga polisen och andra civilklädda poliser eller statsanställda. Dessa låter han angripa de obeväpnade frihetsdemonstranterna med knivar, påkar, skjutvapen, molotovcocktails etc. Givetvis med mängder av skadade och dödsoffer som följd. Det är inte speciellt upplyftande att se direktsändningarna i teve.

Detta avslöjar att Mubarak inte menade något med sitt tal om att frivilligt avgå i september. Han ville bara vinna tid och utså split hos sina motståndare. Följderna kan bli mycket allvarliga. Värre än de offer som redan skördats. Maktkampen kan bli onödigt lång och blodig.

Till slut måste han dock avgå. Jag kan bara hoppas att folket inte ger upp, men utan att offren blir för stora. Och att USA sätter åt tumskruvarna på Mubarak. Stoppa den ekonomiska hjälpen till Mubaraks regim. Om så sker kan han inte avlöna sina anhängare - eller armén. Då kanske till och med armén petar honom åt sidan, för den vill givetvis ha stabilitet. Och förhoppningsvis kan det leda till demokrati samtidigt.
Må det bara ske snabbt.

02 februari 2011

Liberalen Karl Staaff var radikal, ingen som slog följe med högern

Noterar att statsvetaren Magnus Hagevi smäller både Gustaf Fridolin (mp) och fp:s Johan Pehrson på fingrarna rejält. Detta apropå med den lilla debatt som uppstod i DN mellan dessa betr den liberale giganten Karl Staaff (statsminister i början av förra seklet).

Det är kul att Staaff lyfts fram idag. Men okunnigheten är, som Hagevi beskriver, stor. Även om Fridolin möjligen hamnar aningen mera "rätt" än Johan Pehrson, som ju är rent beklämmande i sin iver att lägga beslag på Staaff för dagens fp, som verkligen är långt ifrån Staaffs radikala liberalism.
"Som statsminister introducerade han folkpensionen och kämpade ihärdigt för införandet av demokrati. Om hans insats i svensk politik är okänd kan det bara bero på att borgerliga företrädare är dåliga på att beskriva sin historia och att socialdemokrater gärna förtiger de viktiga reformer som de inte själva har initierat."

Karl Staaff var liberal, inte någon mjäkig halvmoderat följeslagare i stil med dagens fp-ledning. Inte heller skulle han hamnat på Pehrsons överhetsattityd till medborgarna.

Jag notera också att Johan Pehrson anklagar miljöpartiet för att vara "vänster". Men snälla nån, Karl Staaff var vänster, som varje sann liberal. (Vilket i och för sig inte betyder socialist! vilket dagens debattörer tycks tro... )

Nej, det är Johan Pehrsson och hans eftersägare i dagens fp som är fel ute. Igen.

Och jag kan inte undanhålla er ett klassiskt citat av Gunnar Helén, den gången riktat till Per Gharton. Men jag riktar det till i de flesta av dagens politiker:
"Gå hem och läs historia."

Försiktiga grattis till Egyptens och Jemens folk

Visst, Mubarak borde ha insett att det var läge att tillkännage sin avgång i sitt teve-tal igår. Folkets protester och Obamas påtryckningar borde ha gjort klart att hans tid är ute. Att han nu sitter på övertid som Egyptens härskare.
Uppenbarligen är hans självförtroende så stort och hans omvärldsuppfattning så bristfällig att han tror att han kan klamra sig kvar till hösten. Det är möjligt att han kan det, men till stora kostnader både i liv och för Egyptens ekonomi. Han tror antagligen att hans löfte om att inte ställa upp till omval ska lugna folket, inte minst då de mängder av statsanställda som är beroende av en stabil regim. I vart fall spelar han på det kortet.
Om han försöker sitta kvar in i det sista så är det dessutom en uppenbar risk att extrema krafter i oppositionen får mera spelrum än idag. Därför bör USA (och Israel!) ge honom en sista knuff från presidentposten. En post han innehaft runt 30 år, vilket bara det i sig visar att han varit en diktator. Av folket valda presidenter i en demokrati sitter aldrig så länge.

Varit skrev jag, för jag har svårt tro att Mubarak tid vid makten kan bli speciellt mycket längre. Tar han till mera trixande och använder polisiärt och/eller militärt våld, då är han snabbt bortsvept av en kombination av folklig vrede och omvärldens påtryckningar. Att han vill sitta kvar ett halvår till för att skapa en ordnad övergång till ett nytt styre, det är svårt att tro.

Tunisien visade vägen, diktatorerna måste bort. Egypten är det arabland som därnäst skakats mest, men samtidigt som Mubark signalerar en långsam reträtt så kommer också en liknande deklaration från Jemen. Dess president, som tänkt sig att sitta på livstid och redan även han suttit i 30 år, säger nu att han är beredd att avgå när denna mandatperiod är slut 2013.

Det är en ännu långsammare reträtt än Mubaraks, men ändå ett tecken på att arabvärldens ledare (diktatorer) börjar inse att det börjat brinna runt knutarna. Att det är bäst att försöka sig på ordnade reträtter.

Om insikten är tillräckligt djup är en annan sak. Det är svårt att lämna ifrån sig makten. Särskilt om man suttit på den så länge som många av självhärskarna gjort.

Som lord Acton sa, makt korrumperar och absolut makt korrumperar fullständigt.

En sak till. Både Tunisien och Egypten visar att internet och bloggare är viktiga instrument för demokratin, för att kämpa för den, för att uppnå den. I de gamla demokratierna bör de styrande inse att internet också är ett viktigt instrument för att bevara demokratin. Stryp inte internet!