06 januari 2010

Dagis och förskola, bra för vem?

Igår var det ett antal artiklar i DN om att vårdnadsbidraget stänger förskolor. Det har givetvis kommenterats även av bloggare, bl a Johan Westerholm. Jag måste erkänna att jag inte är så våldsamt upprörd. Skärskådar man artiklarna visar det sig röra sig om två (2) förskolor i Stockholmsområdet. Det låter inte mycket, även om en och annan avdelning också torde behöva stängas av barnbrist.

Både dagis eller förskola bör ju vara till för barnen, inte för personalen, eller ens för föräldrarna.

Ser man krasst på det hela så var det faktiskt, trots allt, för föräldrarnas skull som dagis kom till. (I motsats till de lekskolor och "barnträdgårdar" som var föregångarna.) Dagis blev förvaringsplatsen för barnen för att båda föräldrarna skulle kunna arbeta. Där barnen fick blöjor bytta och fick leka med varandra under vuxnas tillsyn.

Så småningom ville man ge de lite äldre barnen "förskola", dvs en pedagogisk förberedelse för den "riktiga skolan". Det var bra tänkt. Det kom in en strimma barnperspektiv vid sidan av barnpassningen, som ju är ett föräldraperspektiv.

Men jag har en bestämd känsla av att skillnaden mellan dagis och förskola ännu är mycket liten. Tyvärr. Visserligen byter man inte blöjor på 4-5-åringarna, men den pedagogiska verksamheten är inte av den kvalitet och omfattning som den borde vara. Vilket faktiskt den av mig oftast hårt kritiserade regeringen insett, och där den vill åstadkomma förbättringar.

Jag anser alltså att det bör finnas barnomsorg (i olika former) för barn till föräldrar som vill och måste arbeta. Likaså bör det finnas ett högkvalitativt utbud av pedagogisk verksamhet ("förskola") där de något äldre barnen inte bara lär sig att umgås med andra barn och sjunga lite barnvisor, utan faktiskt får en del grundläggande insikter i språkbehandling, språkträning, att skriva och läsa och enklare matematik liksom att de får lära sig lite om omvärlden. Helst lite mera än vad föräldrarna normalt kan eller har tid att lära ut.

Därför måste förskolan förbättras, kanske bör den erbjudna tiden, idag 15 tim/vecka, något utökas.

Däremot anser jag inte att det ska vara obligatoriskt med vare sig dagis eller förskola för föräldrar och barn. Inte ens om obligatoriet tvingas fram av ekonomiska skäl, vilket motståndarna till vårdnadsbidrag syns vilja.
Det måste finnas en valfrihet, det måste finnas möjlighet till alternativ till den kommunala barnomsorgen, pedagogiska och organisatoriska. Det kan inte vara rimligt att tvinga barn och föräldrar in i en och samma fålla. Det finns föräldrar som vill sköta uppfostran och viss skolning på egen hand, och det lika bra för barnen som i kommunal omsorg. Det är inte stat eller kommun som äger barnen!

Av den statistik som DN redovisar är det ytterst få barn, till och med i de utpekade "riskområdena", vars föräldrar har fullt vårdnadsbidrag. Ofta rör det sig om 1-2 % av barnen, i något enstaka fall lite fler. Oftast mindre.
Är detta verkligen en för stor valfrihet?
Är hundra procent i samma form idealet i Sverige? Räcker inte 98-99% ?
Är inte i själva verket det ringa utnyttjandet av vårdnadsbidraget ett misslyckande för kristdemokraterna? Liksom att det visar att "riskerna" med det är våldsamt överdrivna.

En invändning är att barn som är hemma med en förälder inte får social kontakt med andra barn. Det beror då på att antingen är för många av grannbarnen på dagis, eller så är inte öppen förskola tillgänglig i tillräcklig omfattning.

En annan invändning är allvarligare, den att barn med utländsk barngrund skulle få en sämre språkutveckling i svenska om de uppfostras hemma av en förälder som inte kan svenska. Nu är det trots allt inget kvantitativt stort problem, och bör kunna lösas på andra sätt, exempelvis genom bättre språkundervisning för (vuxna) invandrare. I vart fall anser jag inte att det är ett tillräckligt skäl för att tvinga fram fullständig konformitet. Dessutom är frågan om språkutveckling möjligen mera beroende på var barnen växer upp, och där är dagens bostads- och invandringspolitik en mycket större bov än vad någon procent barn som fostras av föräldrarna kan vara.

Visst kan det också ligga en del i att det kan bli en kvinnofälla. Dvs i de fall som mödrar, som undandragit sig svenskaundervisning, stannar hemma och sköter barnen i något slags "bekvämlighet". Nu är det kanske inte så bekvämt att sköta barn, däremot är det en viktig uppgift för varje förälder. Oavsett i vilken tradition man växt upp själv. Och vårdnadsbidraget innebär ju inget utrymme för en ekonomiskt trygg tillvaro.

Men, självfallet vore det bra om de kvinnor, som det här är fråga om, i högre grad lärde sig svenska och kunde komma ut i arbetslivet. Då anlägger vi dock ett vuxet föräldraperspektiv (för att inte säga ett förmyndaraktigt överhetsperspektiv) på frågan. Inte ett barnperspektiv.

1 kommentar:

Wengss sa...

4 och 5 åringar borde få en pedagogiskt utbildning. De har olika intresse än de som är 1,2 eller 3 åringar. Om man säger förskola, det innebär att barnen måste ha undervisning och inte bara lek.

I mitt hemland har 4 och 5 åringar redan börjat läsa Engelska, matematik, writing, naturvetenskap och förstås vår hemspråk Filipino. lika med svenska.
Självklart har de lekstund när de har paus efter undervisningen.
De brukar också sjunga före undervisningen börjar.
Jag jobbar hårt för min son's skull. Redan när han var 2 år kunde han hela alfabetet, och kunde räkna och skriva innan han börjat på förskola. Men jag är lite besviken eftersom han nu har glömt en del av vad har jag undervisat honom i tidigare.

Förskolan i Sverige måste utvecklas och ha mer pedagogisk inlärning än att bara leka...
Jag skickar honom till förskolan för att lära sig något, inte för att bara leka. Leka kan han ju göra hemma.