15 maj 2018

Om PT, åsikter och innehåll

Eftersom allt betr e-mail inte funkar just nu (pga att Bredbandsbolaget och Telenor slår ihop och det inte går att logga in på mitt mailkonto, och inte att skapa ett nytt konto för att komma in - ionte det heller ) så lägger jag ut detta mail i obearbetat skick på bloggen.  Ett mail med åsikter till redaktionen på PT, därför med en blandning av lokala och principiella frågor och åsikter. /LEF

Till redaktionen@pt.se

Åsikter om "åsikt" med mera. 

Jag bryr mig om PT. Den har ju varit av mycket skiftande i kvalitet genom de decennier jag kan överblicka, men om jag ser till senare år så har den varit en bra tidning, om än stundtals ojämn.
Nu är det inte PT´s utveckling de senaste fyra decennierna jag ska recensera eller tycka till om, utan dagens - och det ni kallar moderniseringar, som pågått en tid och enligt dagens Insikt ska fortsätta. Därför är detta inte en insändare, inte heller tänkt som en debattartikel, utan tänkt att hela redaktionen ska få ta del av, och möjligen grunna på. Tja, ordf-Marita kan väl också få läsa det.

Min åsikt och reaktion om detta är denna.
Att använda ordet modernisering är ett värdeladdat ord, som kan diskuteras. Det ni gör är ju att göra om placering av olika typer av texter, vilket också kan innebära en värdering, som i o f sig inte innebär modernisering.  Ni gör om i papperstidningen. Punkt.

Det ni idag flaggar extra för är att ni flyttar insändarna sådär 16 sidor bakåt. Att de plus debattsidorna kallas Åsikt. Det tycks innebära, förutom flyttningen, att utrymmet för dessa åsikter kraftig minskar, från ett helt uppslag varje dag till en sida per dag plus en sida en (eller två) gånger i veckan. Det innebär att något av det mest lästa i tidningen flyttas bakåt och får mindre utrymme. Dvs gör tidningen mindre läsvärd. 
Ingår detta i en planerad permanent minskning av sidantalet?  Dagens PT kändes tunnare än normalt...
Betr Åsikt så är det en term som används sedan länge i andra tidningar, ibland även benämnt Opinion och då inkluderat även ledarsidan. Det kan vara en logisk sortering, som dock inte med nödvändighet likställer ledare, insändare, debatt och krönikor/kolumner. Då skulle det ses som naturligt att lägga allt sådant material i en följd, i början av tidningen - eller i närheten av sporten...
OBS. Jag förespråkar inte att ledarna och politiska krönikor läggs mot slutet av tidningen (ej heller gillar jag att detta material ligger långt ner på er webbsida!)
Vill också påminna om att ledare står för den ledande artikeln,  där tidningens åsikt framfördes - av chefredaktören. Före nyhetsmaterialet. När insändare och debatt förekom så var det vanliga att det också lagts nära den ledande artikeln.
En nyfiken, och lätt orolig fråga, har PT några planer att flytta även ledarsidans åsiktsmaterial längre bak?

Att motor får mera utrymme har jag ingen åsikt om, om det inte tas från åsikt förstås.

Betr korsord/kryss så har jag en känsla av att de tar mera utrymme nu, vilket kan kännas som spaltfyllnad, men jag vet ju att det är populärt material för en stor (men minskande?) andel av (de äldre) läsarna. På gamla dar ha jag själv börjat att lösa korsord igen, vilket jag inte gjort sedan barnaåren. En åsikt där dock. Namnsdagskrysset är och har varit sådär lagom svårt/enkelt att snabbt ta itu med till frukostfikat. Och inte för omfattande. Detta att ni ger lösningen samma dag är dock irriterande, anser jag. Kör man fast på ett ord så är det så lätt att man fuskar i st f att anstränga sig. Och då blir inte så kul längre...

Jan Lundquists artiklar med grävande i gamla PT och andra källor, de är oftast mycket intressanta. Även för den som inte är barnafödd i Piteå, utan bara bott här i runt fyrtio år... Så de hoppas jag inte blir föremål för "modernisering".

Många börjar att läsa tidningen bakifrån - och kanske blir det än fler om ni lägger "åsikt" där. Därför, min åsikt är att serierna blivit sämre. Jag saknar väl i o f sig inte de borttagna så att jag gråter precis. Men de nya är ju erbarmligt dåliga,  ingen humor, om det någon ggn ska föreställa "samhälls-" eller "samtidskritik" så är det ytterst vagt och svårtytt...  bara trist. Dessutom, det verkar som de två kvarvarande, Hagbard och Hälge, börjat tappat stinget också.

Därmed har jag luftat mina åsiketer om åsikt och annat ni ändrat och ändrar i tidningen.

Det får räcka. (Även om jag har mycket annat att säga också.)

Med engagerade hälsningar,

Lars-Erick Forsgen

(Jag orkar inte korr-läsa, men hoppas det går att förstå ändå.)

12 maj 2018

Janne Carlsson i 5-stjärnig film på lördag-em

Jag visste ju att Janne Carlsson gjort "På palmblad och rosor", filmatiseringen av Slas roman. Och råkar se att den står på teveprogarmmet, lördag em, i ettan. (12 maj). Ja, det är verkligen en femstjärnig film. Tycker mig känna igen början, men sedan förstår jag att jag nog inte sett hela filmen tidigare - eller så läste jag boken en gång i tiden. "Yngve Frej" har jag däremot sett minst ett par gånger, i teve. Den är också oerhört bra.
Måste bara skriva detta, om ni inte sett filmen tidigare så hoppas jag att ni såg den idag. Eller försöker se den, den finns på SVTPlay till 11 juni. Svenskt drama kallas det. Ingen action, tack och lov, utan ett stillsamt och fascinerande drama. Om en man "Proppen" (Janne Carlsson) som ska leverera en tv-sladd till en lam  och stum gumma i ett litet hus i skogen. Det kanske inte låter så spännande, men det är ändå dramatik. Om ensamhet, om att bry sig, många tankar om livet. Fantastisk spelad av Janne Carlsson, som förutom att han var en bra trummis, och konstnär också var en begåvad skådespelare i seriösa roller. Inte bara en komiker i Göta Kanal-filmerna.

Femstjärnigt! Med plus. En tidsbild från 1970-talets allt glesare landsbygd, lite kontraster med den tidens stassbor, men framför allt ett äreminne över Janne Carlsson, och Slas och regissören Lars Forsberg. Och människors ensamhet - men också om att bry sig.
---
PS. Någon timme efter det jag skrev ovanstående så slog det mig att jag skulle kolla mina bokhyllor om jag inte hade den Slas-boken (eller ngn annan) där.  Jo men visst. Jag har ju boken, På palmblad ochy rosor. Med det omslag jag genast känner igen. Och jag har ju läste den. Den var/är bra. Men jag måste erkänna att filmatiseringen är ännu bättre än boken, troligen på grund av Janne Carlssons insats. Annars är det väl si och så med filmatiseringar av romaner, ibland är de bra, men ofta tycker jag nog att boken är bättre.
DS.

10 maj 2018

Sjukhuskrisen, räddas liv med centralisering?

Jag kan inte släppa tankarna på programmet i SVT, kanal ett igår: Dokument inifrån. Den stora sjukhusstriden. Del 2. 
Ett program som visade att den centralisering, som pågått rätt länge nu, av sjukhusvården - därtill i accelereande fart under seanre år, vilar på felaktiga och slarvigt analyserade fakta. Det är inte ca 500 patienter som dör årligen p g a att de opereras på små sjukhus med kirurger som inte är tillräckligt kvalificerade p g a för få operationer.

Programmet kan ses i SVTPlay till 5 nov 2018.

Politikerna vill att mer vård samlas på färre sjukhus. De lutar sig mot en statlig utredning som visar att 500 liv per år skulle kunna räddas. Men nu kunde Dokument inifrån avslöja flera allvarliga brister i utredningen.
Regeringen och en enig riksdag (häpp!)  har beslutat att vården ska centraliseras och Socialstyrelsen fick i uppdrag att snabba på koncentrationen av högspecialiserad vård. Landstingen visste att det här var på gång och har redan börjat centralisera delar av den högspecialiserade vården till färre sjukhus. Politikerna stödde sig på Måns Roséns statliga utredning. 
Enligt den statlige utredaren Rosén skulle 500 liv per år kunna räddas. Siffran 370 nämns också. – "Det vi gjorde beräkningar på var kirurgiska operationer, och det var 370. Sedan sa vi i avslutningsdiskussionen att vi tror ju inte att det bara är kirurgin som vinner på koncentration."
Det som är fullt klart är att Roséns utredning hade som en förutsättning att träning ger skicklighet. Och att direktivet därför var att hitta vägar att centralisera. 
MEN, Uppdrag granskning visar att det underlag som utredningen tagit fram har väldiga brister och inte visar det den sägs visa. De 500 som skulle kunna räddas med centralisering, var en gissad siffra lagt på underlag som, fastän mycket felbemängt, redan inkluderade andra grupper som Rosén trodde skulle må bra av centralisering/stordrift. Dvs fanns i siffran 370. Men i den siffran fanns: 
Döda, som räknats flera gånger (man dör ju ändå bara en gång, även om man finns med i olika statikgrupper)
- Människor som inte ens var sjuka, utan skulle föda barn räknades med 
- Personer i livets slutskede räknades med, som avlidit, men inte p g a någon operation. 
Beräkningarna i utredningen ifrågasätts också av flera läkare. Så har t ex läkare vid mindre sjukhus kollat statistiken för sitt sjukhus, där de genomfört (så länge de fått) kvalificerade canceroperationer, men funnit att där inga dött under kollade perioder, trots att det borde ha varit flera om utredningen visat rätt...
Däremot har centraliseringen medfört längre väntetider på centraliserade operationer, än när de utförts (med gott resultat) vid mindre sjukhus. Och fler långa transporter med ambulansflyg. Att vänta med en canceroperation ökar riskerna. 
Den ansvarige ministern, socialminister Annika Strandhäll (S) reagerade starkt på uppgifterna som kom fram i Dokument inifrån och som visar att politiska beslut har fattats efter felaktiga beslutsunderlag. – "Jag blir väldigt upprörd. Det finns olika kontrollorgan längs vägen som ska se till att sådant här inte ska ramla igenom."  Hon försökte hålla masken, men hon nästan skakade och jag tyckte mig se att tårar av ilska inte var långt borta.   
Jag förstår henne. Samtidigt så är det direktivet som styrt utredaren som gjort att han tyckt att den statistik (där äpplen blandades med päron) han fått fram, gav belägg för att kräva stoppade operationer (och en del annat) vid mindre sjukhus, till förmån för centralisering.

Hur ska man (vem?) nu kunna stoppa detta? Sluta att dränera mindre sjukhus, som är närmare patienterna, på kvalificerade kirurger och andra läkare, som trots något färre operatoner ändå klarar dem bra, snabbare och görs närmare patienterna.
Den statlige utredningen har sådana brister att man kan fråga sig om det ö h t går att rädda patienter med centralisering? I vart fall inte 500, inte 370. Kanske inte ens 100 - eller ingen alls? 

Kanske är det så att centralisering faktiskt ökar dödligheten i vissa fall, p g a längre väntetider etc. Och genom att kvalificerade läkare flyr de mindre sjukhusen (då de inte får operera det de kan), och kvar blir färre läkare som inte får den träning som de behöver för att bli kvalificerade. Och som blir så få att de inte ens hinner med enklare operationer eller behandlingar. 

27 april 2018

Eric Forsgren öppnade Norrland för sydsvenskarna genom teve

Såg ni den fina dokumentären i TV2 torsdag kväll 26 april 2018?  Om teve-pionjären Eric Forsgren. Mannen som satte Norrland på kartan. Genom intervjuer och reportage och dokumentärfilmer om vardagen i norr.
Om en värld som var helt okänd för de flesta svenskar söder om Dalälven.

Om inte, kolla programmet på SVTPlay innan det försvinner. Det ger främst glimtar från hans journalistiska liv, men också om honom själv, lite om hans fattiga uppväxt, att han gillade och spelade dragspel, och gripande om hans reatktion när hans hustru avled efter 62 års äktenskap. 
Och ja, han är en äldre släkting till mig, uppvuxen i Robertsfors, som min far.
Eric föddes 1928 och gav för två år sedan ut sina memoarer.

Mera om Eric Forsgren hittar man på Wikipedia, länk  
https://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Forsgren

Letar man på SVTPlay så hittar man f. n. totalt tio olika program om eller av Eric Forsgren


24 april 2018

Varför försvåra för friskolorna – och byarna? PITEÅ

Läser i lokaltidningen PT om hur den s-styrda kommunen än en gång försvårar för friskolorna, de som trots allt finns, genom att trixa med den interna bokföringen (för lokalkostnaderna) så att skolpengen och därmed friskolorna ska få sänkta bidrag.
     Sossarna gör allt för att stoppa och försämra för friskolor som ju tvingats fram genom s-styrets negativa skol- och glesbygdspolitik. För de idella friskolorna innebär det stora sänkningar, som de dessutom fått besked om först en bra bit in på budgetåret.
     Men, de ”besparingar” som kommunen gör för skolans del är en intern bokföringshistoria. Den gör inte någon märkbar reell effekt för BUN och de kommunala skolkostnaderna – däremot gör det det än svårare för friskolornas drift och underhåll.
     S-styret lägger gärna ner kommunala skolor på landsbygden, men andra skolor ska inte heller få finnas där.
För barnens skull – och för glesbygdens skull – måste det finnas skolor där!
Försvåra inte för friskolorna!
Och varför inte rädda glesbygdsskolor (med befarat vikande elevtal) genom att låta barn i centralorten (eller andra större tätorter där det är trångt) få välja att gå i en glesbygdsskola – med skolskjuts!!! I stället för att skjutsa barn från byarna till överfulla skolor i stan!
 

(Manus, som i ngt bearbetadform tillställts PT som insändare.) 

13 april 2018

Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

12 april 2018

Staffan Öbergs Nonet, veteraner spelar 60-talsjazz

Borde jag skriva något om söndagens jazzkonsert i Piteå?
OK då, några rader. Det var Staffan Öbergs Nonet, från Umeå som gästade Piteå, och där nonet berättar att det var nio musiker på scenen i "2kök"  i Acusticum.  Bra musik, bra framförd. Stilen var det som länge kallats modern jazz, så länge att det är nästan meningslöst att inte precisera det mera.
     Alltså, under begreppet modern jazz sorterar alla stilar som växt fram i jazzen efter swingen. Först kallades det ofta bebop, men senare också hardbop, cool jazz, västkustjazz, budskapsjazz-messengerjazz. Och den fria jazzen, Free jazz får också anses som modern, men med en extra vässning av det "moderna". Sen kom också andra influenser in  i den "moderna" jazzen, men de kan vi förbigå i detta sammanhang.
   Parallellt med den "moderna jazzen" har givetvis också spelats swing, i lätt modifierad, moderniserad form kallad mainstream, men också traditionell jazz som en samlande beteckning för den jazz som har sitt ursprung i New Orleans och när den utvidgade sitt geografiska område och togs upp ävan av vita musiker kallats dixieland.  Dess första utövare är nu alla avlidna, eller så ålderstigna att de inte orkar vara aktiva. En och annan dixiemusiker finns förstås kvar, men annars är de veteraner som spelar idag mest vita trad-musier som kommit fram i revivelmusiken (New Orleansmusikens återuppståndelse).

Nu har det gått så lång tid sedan också den moderna jazzens utövare, och efterföljare så också de kan kallas veteraner, som spelar sin tids musik, som var modern för åtskilliga decennier sedan.... Och deras repertoar är sådär runt 50-60 år gammal, eller äldre.  Och inget fel i det, liksom det inte är något fel i att "tradjazzens" nutida utövare/veteraner  spelar den repertoar som ligger inom den ramen.

Nåväl, detta sagt så förstås att Staffan Öbergs Nonet i huvudsak spelar låtar av John Coltrane, Miles Davis, Charles Mingus, Wayne Shorter, Thelonius Monk  etc, plus någon standardlåt och egen komposition i "60-talsstil".  Det gör de bra, och i arrangemang som ger lite touch till en egen tolkning, ibland kanske motiverad av att nio musiker är en aningen större sättning än den vanligaste under 50- och 60-talen. Ja, så spelade de också en Ellingtonlåt, "The Mooche", något omfriserad. Lars Gullins "Happy Again" passade också in bra. Men ärligt talat så gillade jag mest  deras version av Charles Mingus "Fables of Faubus", med ursprung ur kampen emot 60-talets rasism i USA. Monklåten kändes också mycket bra.

Alla musiker, både de verkliga veteranerna, sådana som Staffan Öberg, bar-sax, Sten Öberg, trummor, Lars-Göran Uhlander altsax, och de aningen yngre spelade fint och med känsla och var uppenbart inspirerade, trots den rätt glesa lyssnarskaran.
En mysig eftermiddag, med strålande sol som sken in genom de stora fönstren, och med en modern jazz som väl får kallas som mainstream i den genren.

08 april 2018

För mycket snö är farligt! Tillägg.

Var med om en trafikincident igår, som hade kunnat sluta illa.
Körde söderut efter E4 till Piteå efter ett besök i Luleå.
Fin väg, soligt, lite vattenfläckar av smält snö-is här och där, men inget farligt. 110-väg, kör runt 100.
Ska just passera en vändplats, ett sånt där ställe där man ordnat en möjlighet att vända, vilket man normalt inte kan göra på E4:an där med mitträcke.
Ser plötsligt en bil komma fram från sidan mellan snödrivorna där från vändplatsen.
Jag har, som jag normalt gör, något lättat på gasen, för säkerhets skull när det kan komma ut andra fordon i en korsning, från en rastplats, p-plats eller liknande.
Men bilen från höger sida har tydligen svårt att se trafiken, dvs min bil. Han rullar fram än mera.
Fara, tänker jag. Eller reagerar min kropp, mina fötter, och jag bromsar in, rätt kraftigt, men inte i panik.
Det går någon mikrosekund, och så tvärbromsar den andra bilen. Och verkar påbörja en backningsmanöver.
Jag ser att han äntligen sett vår bil - äntligen efter en bråkdels sekund. Efter att ha kört ut för långt.
Och jag får utrymme att i krypfart precis rulla förbin hans kylare.
Puh.
Ser i ögonvrån att han backar tillbaka ordentligt.
Ser också att bakom mig kommer plötsligt en bil närma sig snabbt, han syntes inte till för ett par sekunder sedan. Så det är "tur" att jag inte helt stannat, eller krockat med bilen från höger. Då hade den bakomvarande bilen kört på mig bakifrån och jag också blivit påkörd från höger eller nos mot nos.  Med en hel del plåtskador på tre bilar, som minst. Troligen dessutom en del skador på folk i bilarna. Dvs min fru och min son, som ju satt till höger om mig, fram resp bak. Liksom föraren i den utkörande bilen. Plus att dennes passagerare, ett barn, liksom det att jag och den bakomvaranden bilens förare åtminstone blivt rätt omtumlade.
I bästa fall, i värsta fall något betydligt värre.
Allt skedde oerhört snabbt, när vi reagerade var det mycket snabbt och korrekt. Annars hade det skett något väldigt illa.
Min fru hann uppfatta att föraren såg helt chockad och förstörd ut. När han avbröt sin färd ut på E4:an och backade.   Men det gick ändå "bra".
Det var naturligtvis den bilens förare som var den vållande, som blivit den skyldige om det smällt.
Men varför?
Ja, egentligen var det förståeligt. Han hade dålig sikt - delvis kanske p g a solen, men mest p g a att snödrivorna var tämligen höga (men inte extremt höga på något sätt!)  och att det gjorde att han körde fram lite för långt, innan han såg oss. Det gick nog inte att se trafiken på E4:an just något tidigare.
Alltså, den otillräckliga snöröjningen var den egentliga orsaken.

På något sätt kände jag att vi borde ha stannat,. och sett hur det gått där vid sidan, när han backat undan. Men det kunde vi ju inte. Att själv stanna där plötsligt skulle ha orsakat  ytterligare en mycket farlig trafiksituation.

Så vi for hemåt, lätt chockade - när tankarna hann i fatt oss.  Och tänkte på hur farligt det är med den enorma snöhög som kommunens snöröjning lagt upp på vår tomt i den korsning där vårt hus ligger.  En trafikfara som vi anmält till kommunen, utan att de åtgärdat den.
För mycket snö är farligt, även i trafiken. Särskilt om den inte fraktas bort
---
Ovanstående hände i lördags. Idag tisdag måste jag tyvärr tillägga att en liknande farlig incident hände i "vår" korsning. En bil (vår) var ytterst nära att bli påkörd av en personbil på den korsande vägen. På grund av dålig sikt p g a den närmast gigantiska snöhög som snöröjningen lagt upp i korsningen. Och ännu inte tagit bort trots flera påpekanden. Barn, vuxna och personbilar syns inte och ser inte varandra. Oerhört farligt, orsakat av bristande snöröjning.

03 april 2018

Folkkära artister dör undan

Mitt huvudsakliga musikintresse har alltid vatit jazzmusiken och närliggande områden. Och närliggande har aldrig egentligen varit populärmusik som schlager och rock n roll.

Ändå har det som varit den tidens populärmusik som omgett mig, den finns ju överallt. Den populärmusik som fanns på 50-talet var ju schlager i olika former, amerikanska och svenska. Och i störe eller mindre grad influerad av bland annat jazzmusik, rythm n blues. Rocken red ju redan i början på de färgade rythm n bluesartisterna innan Elvis och Tommy Steele blev stora namn. Och schlagersångarna hade ofta en förkärlek för jazz, även om de inte sjöng jazz annat än för nöjes skull.

För några dagara sedan fick vi veta att Jerry Williams avlidit. Den svensk som kanske bäst av alla sjöng rock och amerikansk rytmisk musik på ett sätt som både var genuint och ändå svenskt. Ärligt. Så visst sörjer jag honom. Han var en riktig musikant.

Just när jag skriver detta så spelar jag en del 50-talsinspelningar med Nat King Cole. För några timmar sedan hörde jag att Lill-babs, Barbro Svensson avlidet idag på morgonen. Hon personifierade på något sätt glädjen. Inte den bästa sångerskan, men den som var en stor ARTIST inom ett brett fält av populärsång. Och visst sjöng hon jazz också, hon började ju med Simon Brehms orkester, och på äldre dar sjöng hon gärna jazz i mer renodlade sammanhang. Inte bara de gamla toppsäljarna.

För mig är ett av mina första minnen av Lill-basb musik också förklnippat med Nat King Cole! Varför, jo båda låg på svenska toppsäljarlistor samtidigt någon gång i det sena 50-talet, Nat King Cole med "Mona Lisa" och Lill-babs med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".

En av Lill-babs stora fördelar var också att hon var hälsinge-jänta, uppväxt liksom jag i Hälsingland. Och en gång mötte (=såg) jag henne på rälsbussen från Bollnäs norrut. Hon skulle väl till sitt kära Järvsö, men steg av några stationer tidigare.

Så, även för mig, jazzvännen, så är både Jerry Williams och Lill-babs genuina och folkliga artister, om än mycket olika, som jag starkt uppskattat. De var personligheter.

Är det obegåvat att vara äldre ? Om nyttan av moblier

Mobilerna håller på att ta över från datorerna betr internet. Inte bara betr privata användare, utan också (och kanske än mer?) betr myndigheter som ska stå för samhällsservice, banker etc. Men också "gammelmedia" och jag ser också att de s.k. sociala media (som numera missbrukas av många, så de funkar som asociala media). Det märks ibland av den dåliga stavningen (pga klumpiga mobiler).

Från många håll förutsätts det  numera att all kommunikation sker via s.k. smarta telefoner. Dvs dessa små manicker som inte bara används för att telefonera med, utan gör anspråk på att ersätta de fullvuxna datorerna, som är uppkopplade via internet. Jag har tidigare protesterat emot detta, bl a i samband med hur parkeringen ska "skötas" i Piteå centrum. Påtalat att det inte är helt enkelt att hantera mappar via mobiler på ett smidigt sätt. Inte ens de modernaste. I kylan t ex. Med stela, styva fingrar. I mörker i kombination med något begränsad syn.  Till exempel.
   Då har en del personer sagt stt de äldre (som ofta är de som har bekymmer med mobiler och appar) är så pigga och "moderna" av sig att visst fixar de detta med mobilstyrd parkerings-byråkrati. Nog är pensionärer intelligenta nog pillra med mobilernas knappar.

   Nog kan det vara så. Eller rättare sagt, det är inte begåvning som saknas. Utan andra faktorer som spelar in. Och en del äldre bor ju så centralt i centrum, och är pigga och starka,  att de inte  behöver bil till varuhus eller service, eller kan åka med den avgiftsfrian centrumlinjen.  Men älde som bor utanför centrum har inte heller de fria resor till stan.

   Nu har en insändare i PT (tsd 3 april) menat att det bör satsas med trådlöst, inte kabel, för det går bra att använda de moderna smarta mobilerna i st f datorer. Och att det räcker för äldre, som är begåvade nog.

Som kommentar har jag skrivit en kommentar (i skrivande stund inte fått den införd i PT) om orsaken inte beror på kabel eller trådlöst - utan p g a hur mobilerna fungerar eller kan användas.

   Alltså. Insändaren som jag replikerar emot, förespråkar där trådlös kommunikation/"master" före kabel/"fiber" i glesbygden. Han tror inte att äldre är så obegåvade att de inte klarar av enklare mobiltelefoner.
   Nej, äldre är inte obegåvade, MEN många klarar inte av ens enklare mobiler för annat än telefon, och som kamera som inte . Det beror INTE på bristande intelligens eller begåvning, utan på grund av hur de s.k. smarta mobilerna ser ut och fungerar för många "äldre". Det är inte fråga om graden av intelligens ej heller om telefon eller internet kommer till och från mobilen trådlöst eller via kabel.
   Men givetvis måste överföringen vara stabil och klara de behov vi har.
   Det stora felet, haken, är att mobilerna har för små skärmar för den som har något nedsatt syn och har stela fingrar (och kanske inte heller har unga flickfingrar). Hur mycket de "smarta" telefonerna än teoretiskt klarar så fungerar de inte som fullvuxna datorer. De är klumpigare att manövrera, kräver slimmade program för att hjälpligt rymmas att visas på mobilernas små skärmar. Och man måste scrolla åt alla håll för att se det man vill/behöver se, men det är inte nog, förutom att det är bökigt för stela fingrar (även med pekpenna). Att det krävs appar fram och tillbaka hjälper inte.
   Märk väl, det är inte bara ee som är äldre som kan ha problem med syn, hörsel el annat som försvårar användning av smarta mobiler. 
   Det är alltså inte mast eller kabel som är det viktiga, inte heller om man som äldre är begåvad nog. Det är att även äldre (inte minst i glesbygd) visserligen kan använda en mobil telefon som telefon (och kamera), men att dagens "smarta" telefoner inte är smarta nog och helt enkelt är för små för att i praktiken fungera som ersättning för också datorer för den som har stela fingrar, något begränsad syn och hörsel. Glasögon kan inte avhjälpa allt, och hörsel är ofta mycket mer komplicerat än volym, hög volym kan försämra ljudet.
   Jag har en smartphone med stor skärm, men min syn och fingrar kräver att jag skriver detta på min fullvuxna dator. Annars skulle det ta orimlig tid och ansträngning. Att sitta (eller stå) och pillra med min smartphone med stor, och därmed faktiskt otymplig skärm, det är inget alternativ.

   Media bör också tänka på att att om deras internetkanal alltmer koncentrear sin kommunikation till att ske via smart phones så når man inte - och kan inte nås av - alla de som borde ha samma  rättvisa möjligheter som de har tillång till fungerande kanaler och användbara apparater. 


27 mars 2018

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 



25 mars 2018

Tia Fuller kommunicerar generöst sin jazz.

Tia Fuller! 
Jag ger mig! Tia Fuller Quartet är väldigt bra. Härlig, levande positiv jazz. 
Tia och Joe Dyson
Mimi Jones, formidabel basist.


Förhandsreklamen gjorde nog både mig och en och annan jazzvän (eller Beyoncéfan) lite avvaktande. En så oerhört proffsig hemsida, snygga bilder av Tia, en meritlista som slåt det mesa. Fina akademiska examina, och dessutom professor i jazzpedagogik vid Berklee School of Music i Boston, USA. Har spelat med diverse popkändisar som Beyoncé, vilket kanske skrämmer bort en del jazzvänner, men också och framför allt med sådana jazzhöjdare som Esperanza Spalding, Dianne Reeves och Joe Faddis. Samt har egen kvartett. Det är snudd på för mycket...

Shamie Royston, oj oj vilken pianist! 
Men nej, jag ger mig, efter att ha hört Tia och hennes kvartett spela i (glest besatta) Black Box i Acusticum i Piteå, lördag em. Generös, varm musik, intensiv. Publikvänlig och kommunikativ utan minsta kommersiella sidoblickar. Jag vill nog påstå att samtliga medlemmar i kvartetten är av högsta  klass. Både instrumentalt och betr inlevelse och jazzfeeling. Ende manlige i gruppen, trumslagaren Joe Dyson från New Orleans spelade på sina trummor, både finstämt och explosivt och med swing. Och de tre kvinnorna, ja, det var inget "frökenlir" från någon. Mimi Jones på ståbas var helt formidabel, fullvuxet och intelligent fantasifullt, inget slökomp där inte. Tias storasyster Shamie Royston - oj vilken lirare; spelade med två fulla händer, som ibland känes som fyra. Jag fick sådana giganter, i något olika stilar, som McCoy Tyner, Cecil Taylor och - Marylou Williams i tankarna - utan att hon för ett ögonblick gav avkall på sin egen personlighet. Kraftfullt, fantasifullt, energiskt med våldsamt sväng - men även lyriskt när så skulle vara. Och så Tia Fuller själv på sin glänsande altsax förstås, samma superlativer, glöd, omväxling, intensitet, moget och i en modern stil, som kan ses som mainstream av högsta klass i dagens jazz, utan spekulativt sökande efter "seriösa" inslag, inget som tråkar ut en. Bara kreativitet, märgfull musik, frustande levande och stundtals lyrisk eller suggestiv i böljande vågrörelse med snudd på sövande effekt - men , som sagt aldrig tråkigt eller demonstrativt pretentiöst.

Tia Fuller ger generöst soloutrymme av alla, och där solisten ibland spelar helt ensam, ibland med en-två andra, och ibland kommer Tia in och övertar rollen igen, efter at från kulisserna följt det och gett instrumentala kommentarer. Omväxlande, levande musik som engagerar.  Alla musiker har mycket musik inom sig, och de ger av den till lyssnarna. Både Tia Fullers saxofon och gruppen som helhet ger till och från vibbar av gladare Coltranemusik. Jag menar det som ett högt betyg.

Tia har desstom verbala kommentarer i och mellan låtarna, ofta för att inkludera lyssnarna på ett eller annat sätt. Vi känner oss som delaktiga i en dialog.  Vi trivs och upplever att musikerna trivs storartat, trots att publiken är rätt fåtalig.
Hela Tia Fuller Quartet tackar för sig. 

Två set, ett på drygt sjuttio min och ett på cirka timmen, plus en kort paus däremellan. Så slutar det hela med att Tia förklarar hur mycket de älskar Sverige och hur väl de mottagits.
Och "God Bless You".
En generös konsert med generösa musiker.
Vi hade gärna lyssnat en stund till - men måste tyvärr inse att det var dags att gå ut och ta oss hem i snövädret.
Och jag måste försöka få tag på den nya skiva som ska komma snart.

20 mars 2018

Löfven och varför landsbygden ska få finnas.

Politik igen, efter några musikinlägg.
Statsminister Stefan Löfvén har varit ute och sagt saker om landsbygden, som verkar mindre väl genomtänkta. Eller var det bara så att han inte tänkte på vad han sa, utan sa det han tänkte?
Bakgrund: regeringen ska lägga ett förslag om landsbygdsutveckling. Det debatten nu handlar om var inte så mycket om förslagets konkreta innehåll (som i o f sig verkar rätt tunt) utan om hur Löfvén, som svar på en journalists fråga, formulerade sin motivering för att "stödja landsbygden". -  Något som under några decennier marknadsförts som "Låt hela Sverige leva."

Fråga från journalist: Är urbaniseringen ett problem?
Stefan Löfven: Ja, när man sitter i bilköer i Stockholm kan man hålla med om att urbaniseringen är ett problem. Men när storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där.


Dels ifrågasatte då många kommentatorer om Löfvén verkligen sagt så. Vilket han enligt direktreferat gjorde. Dels hur det skuille tolkas och då också hur det skulle se ut om man citerade mera fullständigt. Och så raljerades det - i olika riktning kring förslaget, men än mer kring uttalandet.

Först lite kommentarer, hämtade från FB,  om förslaget i sig.
   Niklas Starow, Medkännande liberal skriver: "Oavsett vad statsministern sade eller menade, så behöver inte landsbygden bidrag och allmosor.
Vi utanför storstäderna behöver infrastruktur. Inte bara lagade vägar och bredband på nåder.
Vi behöver en tillförlitlig postgång och då duger inte högre porto och en borttagen "dagen efter"-garanti.
Vi behöver definitivt INTE högre bränslepriser.
Allt ute på landsbygden kräver resor. Vi kan inte gå till vårdcentralen, vi måste köra. Vi kan inte gå på restaurang och bälja i oss en halflaska rödtjut och gissa varför...... japp, vi måste köra hem också."
   Anders Nordin, fd språkrör för Miljöpartiet, nu ledare för Skol- och landsbygdspartiet i Piteå.
"Regeringen gör nu en så kallad satsning på landsbygden. Av pengarna skall det mesta gå till företagande och näringsliv.
Nu är det inte detta som i första hand krävs för att återuppväcka en tynande landsbygd. Rättvisa är att återbefolka landsbygden med skolor, förskolor och vårdcentraler. Iordningställa kollektivtrafik och bygga cykel och gångbanor längs de mest trafikerade vägarna och mellan byarna. Ta bort idén att boende vid vägen skall bekosta allmänna vägar, och förhindra Trafikverkets plan att ännu fler allmänna vägar skall bli enskilda.
Stoppa den pågående nedsläckningen av gatlampor på landsbygden. Lokaler för spontana möten typ affärer eller varuutlämningsplatser är också värt att stödja och stimulera. Byggande av mindre hus i byarna, typ radhus, för de äldre som bott hela sitt liv på landet är också nödvändigt om man vill verka för en positiv ålderdom för de som önskar bo kvar i en hemtam miljö.
Resten klarar landsbygdens folk själva." 
Jag instämmer i dessa två kommentarer.
Men åter till Löfvéns "famösa" uttalande.  Vad han sa, och vad det innebär.
Det mera fullständiga citatet;
Sophia Broberg Blomqvists foto.

När jag läser hela citatet  får jag ett obehagligt intryck av vad han egentligen menar. Vilket är värre (om aningslöst eller inte, det vet jag inte) än i det kortare citatet. 
Han säger alltså: att landet överlever (betr landsbygden/glesbygden), inte leva, betr folket i glesbygden. Han talar om "geografin" inte om människorna.
Och varför ska landsbygden överleva? Jo, för att
a) där finns de naturtillgångar som Sverige (dvs storstäderna) till stor del lever på och av och 

b) landsbygden ska överleva som en rekreationsort för storstädernas folk. För dem krävs service i olika former. 

Jag ser inte att det är folket på landsbygden som Löfvén, i detta längre citat, bekymrar sig för.
Hans "bekymmer" och motiv för en landsbygdssatsning det är att landsbygden i sig ska kunna fungera som resurs för industri etc och för storstädernas folk att turista i. Det är helt sett ur storstadsbons perspektiv. Inte i ett perspektiv som innefattar hela Sverige att leva i.
Han vill ge bidrag för överlevnad, inte rättvisa förutsättningar för landsbygdens folk, likvärdiga med de som tätorterna och storstädernas folk har, ex-vis betr skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik etc.

Jag är mycket bekymrad över Löfvéns syn på detta. För finns inte den grundläggande infrastrukturen så kan inte folk bo på landsbygden, då kan inga företag och arbetsplatser finnas där. Och inga som servar gästande storstadsturister.  




19 mars 2018

Orgeljazz a la Bergonzi i Black Box


OK, några rader om söndagens jazzkonsert i Black Box i Acusticum, Piteå. En konsert som universitetet, dvs Luleå Tekniska Universitet bjöd på,  i syfte att visa att de inte bara håller på med "kol- och stål" utan t ex också musik, där Musikhögskolan (som vi gärna kallar den) i Piteå är navet.

Jerry Bergonzi Quartet, med Jerry själv på tenorsax, Harri Ihanus på el-gitarr, Renato Chicco (Hammond)orgel och Andrea Michelutti trummor.

Måste tillstå att de första två numren inte gav mig något. Habil modern jazz, i och för sig, med en del muskler i saxspelet. men rätt så trist i längden. Med främst orgelspelet som en ljuspunkt.  I tredje stycket blev det lite roligare dock,  klurigare melodi och struktur och - återigen - med plus främst för organisten Chicco. Även om konserten ägde rum i  Musikhögskolan och tillhörande Acusticum ska man notera att det inte var kyrkorgel/konsertorgel i traditionell mening, utan fastmer traditionell jazzorgel (Hammondorgel, typ).
Så höll det på, en del småtråkiga nummer med ett och annat lite livligare uptemponummer (men inte alltför uptempo). Jerry kapellmästarn själv tutade på stundtals hyfsat bra, men inte så man precis skrattar på sig eller jublar. Harri Ihanus är ingen oäven gitarrist och får ett plus i kanten. Men den som jag minns mest och bäst är organistens insatser, kul, intressant och fyndiga små grejer, även om han förvisso inte är vare sig någon Jimmy Smith eller Jack McDuff.

Mellansnacket, den muntliga presentationen var sparsam - som den oftast är när det spelas modern jazz. Och den moderna jazz jag åsyftar i detta sammanhang det är ju inte 40-talets bebop, inte 50-talets cool/västkustjazz el hardbop/messengerjazz, inte heller Coltraneliknande 60-tal och lite till. Inte den s.k. free form som spelades under säg, sent 60-tal och 70-tal. Nej, mera av det som kom därefter som en rätt utslätad "efterbörd" och mix av de föregående deceniernas modernitetssträvanden uppblandat med en del doser fusion och funk.  Och som nog är det som de yngre (nåja, ung och ung) av dagens jazzlyssnare tror (?) är det jazz är. Och som i sina bättre stunder kan vara det, men jazzen är ju så mycket mera.
Åter mellansnacket: de flesta styckena hade inte döpts, bara fått ett nummer. Vilket gör det ointressant att nämna för eventuell identifikation. Nå, ett nummer kände jag igen, och mycket riktigt, det var inget nytt nummer. Tyvärr kom ja inte på titeln och inte uppfattade jag heller den när den nämndes.

Svårt att i mörkret uppskatta publikens antal, men bortåt halvsatt var det väl.  En bra siffra för denna slags moderna jazz. Konserten var bortåt en och en halv timme, utan paus. Inget extranummer.
Men sista numret var rätt uppsluppet. Det kändes som att musikerna gradvis kände sig lite mer inspirerade vartefter tiden gick. Men då var det slut.

15 mars 2018

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 

Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 


http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

09 mars 2018

Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

05 mars 2018

Rigmor G i Black Box, Piteå

Fantastiska Rigmor Gustafsson och Bohuslän Big Band i Black Box, Acusticum, Piteå, söndag 4 mars 2018. Fullsatt.

Kort "icke-recension".
Rigmor G. Foto: Erik Forsgren
Rigmor Gustafsson är en av de svenska jazzsångerskor jag gillar mest. Jag har följt henne i princip hela hennes karriär, hört henne flera gånger live och har nog större delan av hennes skivor. Hon har gästat Piteå flera gånger, men jag har missat flera av de senaste av hennes besök här, men denna gång passade det - och fick dessutom med familjen.
Lilla tunna Rigmor har en mäktig pipa, en bra röst  som hon behärskar till fullo. Hon trives uppenbarligen förträffligt med publiken i den fullsatta lokalen, Black Box. Och de med henne. liksom hon och Bohus Big band trivedes bra med varandra. Jag måste säga att BBB ger ett mera jazzigt intryck än Norrbotten Big Band som till och från konstrar till det väl mycket, i försök att vara både lite "free-formiga" och att vara "modernt seriösa", sneglande åt den "noterade klassiska" musiken.

Bohus BB vilar tryggt i storbandsjazzen, utan att på något sätt bli kopia av swingtidens storband. De spelar svängigt, med bra solister, med stundtals ettriga trumpeter - och intressanta fräscha arrangemang, som inte är överlastade med konstigheter.

Konserten började med storbandet utan Rigmor, med en vass och svängig version av Dizzy Gillespies "Dizzy Atmosphere" och hade mitt i programmet ytterligare ett nummer utan Rigmor, också en Gillespiekomposition, lugnare, bitvis balladliknade "Con Alma".  Inklusive fina  solon.

Rigmors första nummer var en ösig version av "On the Sunny Side of the Street", följt av en innerligt tolkad lugnare "God Bless the Child". Så fortsatte det, omväxlande snabba svängiga låtar och något lugnare, de flesta ur den kända jazzrepertoaren - men kommer jag på nu - ingen direkt blueslåt (men jag vet hon kan det också). Jag har noterat låtar som "My Shining Hour", "Come Rain or Come Shine", "Somewhere Over the Rainbow" och "Them There Eyes" slutlåt i uptempo.  Allt mycket piggt, fräscht och i för respektive låt rätt tempo.  Jag noterade inte alla solister (och uppfattade inte alla namn heller) så jag ska bara nämna basisten Yashito Mori, och i övrigt konstatera att samtliga solister gjorde bra ifrån sig, ibland mycket bra.

Stående applåder och som extranummer en härlig "må-bra-låt" på svenska - och med sväng.  En eftermiddag med charming, högklassig musik och sång. Med ett fint storband och en sångerska som både är bra och är populär!

En notering. Personligen tycker jag det är lite trist med svartklädda musiker och sångare i konsertsal som är, förutom strålkastarna, helt i svart. Möjligen var det denna gång just namnet på lokalen som gjorde att alla bar svart, med någon liten diskret färgklick hos någon av de kvinnliga musikerna.


01 mars 2018

Den otillgängliga vården - teknik vs människa

Apropå sjukvården - i detta fall mera precis i Norrbotten. 
Jag har sökt komma i kontakt med både vårdcentralen i byn (och akuten i stan) en massa ggr på senare tid, liksom folktandvården i Luleå. Det är ju närmast omöjligt . Man ska ringa, helst precis första minuten de öppnar telefonväxeln. För att efter en massa knapptryckningar (via datoriserad röstinfo - som ofta är av dålig ljudkvalitet), komma till en sista "kontakt", en datorröst som frågar om den tid de har (i datorn/växeln) passar för att de ringer upp.... Då först är det meningen att man ska få prata med en människa, vare sig det gäller rådgivning eller att boka tid hos läkare (eller sköterska eller labb).
Men den uppringningen kan bli först väldigt sent på dagen, och att boka tid samma dag, det är ju inte att tänka på.

Än värre är att flera ggr (senast idag) så är det inte ens möjligt att få den där uppringningen  samma dag.
Man ska inte vara mycket sjuk, och ha möjlighet att bevaka telefonen väldigt mycket, för att få kontakt med sjukvården.  Man behöver ofta, om man när odentligt sjuk, ha en assistent som kan sköta kontakterna med sjukvården...  

Skulle man då också vara så sjuk t ex att man inte orkar elloer kan ta sig till VC - eller ändå ha en inbokad tid som man måste avboka (och få ny tid i st) - då kan man råka ut för att åka på "böter" för utebliven avbokning (pga av att de inte haft tid att ringa upp för att kolla vad man ville). Och en ny, annan tid kommer förstås att bli än senare.   

Dessutom kan det ju bli så att man, om och när man äntligen får kontakt med vårdcentralen så är det så fullt på VC och så akut att man hävisas till just Akuten. Dvs omständigare och en längre resa och lång väntan där för att få komma in. Samt förstås inte veta om man blir inlagd - eller om man ska få komma hem samma (sena) kväll. Vilket ju innebär bekymmer betr också om och hur hemfärd (hemtagning) ska ordnas. 
Det är inte lätt att vara sjuk.
Sen kan man väl ändå tycka att ofta blir man rätt väl omhändertagen när man väl passerat alla spärrar...  om de nu förstår sig på sjukdomen och kan diagnostisera rätt.   Men 1177 kan vara bra att ha, men även där kan det vara bekymmer att komma fram och i tid. Och man kan hänvisas lite hit och dit.  Men är man tjurig och bestämd kan man via 1177 faktiskt nå VC när det egentligen är omöjligt. Har man riktigt bra tur så kan man dessutom nå en sköterska som verkar mycket kompetent....   Och, måste jag säga, de sköterskor som man når (kan nå) via 1177 har också verkat mycket kompetenta.

Men det är inte lätt att komma till tandläkare heller. I synnerhet om det är till en specialisttandläkare - på annan ort (t ex i länshuvudorten flera mil bort).
När tandläkaren på hemorten misslyckats, och gett upp, kopplas specialister in. Och då blir det ett långt tidsperspektiv. Röntgenbilder tas och skickas, och till slut får man veta att man ska kollas av en specialist (på hemorten!),  om cirka ett år.
Man får inte ha mycket tandvärk. Inte så mycket som jag fick efter den misslyckade behandlingen. Då jag hade all möda i världen att ta mig hem med bilen, fullproppad med tabletter och klart olämplig som bilförare.  
Nå, för att fullfölja denna berättelse, efter några ytterligare försök, innan hon gav upp, så gjorde "min" tandläkare en provisorisk lagning, rotfyllning, som skulle "duga" tills experten tog itu med mig - om sådär ett år.
Tiden gick, tungan far hela tiden till den skavande provisoriska lagningen. Men så kom nu plötsligt ett meddelande om tid för besök hos specialisten. Och det har inte gått mer än nära 11 i st f de 12 väntemånaderna. Men tiden var inte vid folktandvården här, utan sex mil bort i länshuvudorten. Och i svinottan dessutom. Det blev genast mera komplicerat, tidsmässigt, transportmässigt etc, på flera sätt Måste alltså av- och omboka.  Om man inte avbokar i god tid så åker man på en avgift. Men se det var inte bara att ringa, det inte.
Nej, samma visa (rutin) som med att få kontakt med VC. Det är ju bråttom, och en helg som stressar en att verkligen få ombokat i tid. Eller i vart fall avbokat.  
(Se även ovan, där ett par meningar handlar om detta.)
Det gick ö h t inte att komma längre än till växeln och datorrösterna. Fick, upprepade ggr beskedet att man skulle få en tid att bli uppringd, men innan det var sagt tull ut, bröts det av meddelandet att det inte fanns några tider att bli uppringd på. Det gick inte heller att fösöka knappa in sig på något annat för att via en omväg ändå komma fram till en människa. Gav till slut upp.
Men vill ju inte böta p g a deras oåtkomlighet på telefon. 
Puuuh. Tja, vad gör jag då. Jo, jag började söka en annan kontaktväg. På regionens hemsida (landstinget kallar sig ju Region numera) var det inte lätt.  Finns vsserligen en annan växel - stor.   Men räknade med att det skulle innebära ta timmar i väntetid att få tala med rätt person - om det ö h t skulle gå. Och jag hör dåligt i telefon, så jag lämnade det. Lyckades till slut, via andra vägar, hitta en e-mail-adress, som borde funka.

 Har just skickat ett mail dit, med önskan om att få mailet (eller dess innehåll) vidarebefordrat till berörda på specialisttandvården.
Jag räknar med att det ska funka. I tid för att slippa böter. Men om det funkar betr nybokning och övriga synpunkter, det beror på hur fullständigt mitt mail kommer fram till rätt person. Och hur noga det blir läst - och beaktat...
Den som lever får se.
Man blir helt utmattad. 

22 februari 2018

Barnatro - i korsord och spridning

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro.
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro.

Jag sitter här inne vid köksbordet, lätt förkyld och trött. Ute är de svinkallt, och det är svårt att få upp värmen inne också. Frugan är sjuk och hemma sedan tre veckor och jag försöker få lite fart på kroppen och framför allt hjärnan med lite korsord. Kör fast på en fråga om namnet på den som skrev "Barnatro".  Eftersom jag uppnått mogen ålder, övermogen skulle nog en del säga, så känner jag givetvis mycket väl till sången, och att den var Lapp-lisas kanske mest kända sång, en verklig "hit" inom andlig sång på sin tid. Likaså vet jag ju att den spelats in av andra senare också. Och minns att jag hört den mer än en gång sjungas i T-banevagnar av "lindrigt nyktra" personer.

Men namnet på kompositören kom jag inte på, och har kanske aldrig kunnat. Så jag letar fram det i Wikipedia, och finner en del intressanta fakta, som jag tar mig friheten att plocka några rader ur.

Kompositören heter alltså Ejnar Westling och om honom och Lapp-lisa (Anna-Lisa Öst)  står bl a följande.

"Ejnar Westling var medlem i Frälsningsarméns musikkår i Ljusdal 1909, där han redan som 14-åring skrev sin första kända komposition O själ, du som vandrar din väg framåt.
Han kom bort från den kristna miljön efter skolgång och militärtjänst. Av en tillfällighet gick han in i en av Frälsningsarméns lokaler i Stockholm, där en kvinnlig frälsningsofficer just sjöng sången "O själ...", den sång han själv skrivit som 14-åring. Han stod som förstenad och hörde sången sjungas färdigt, varefter han rusade därifrån. Dagen efter sökte han upp officeren och överräckte sången "Barnatro", som han skrivit under natten, varefter han lämnade henne.
1934 sålde han sången till en förläggare för 50 kronor under pseudonymen Gunnar DahlAnna-Lisa Öst tog upp Barnatro på sin repertoar 1936 I september samma år spelade Öst, Walfred Andersen (violin), Willard Ringstrand (piano) in den på Sonoras religiösa underetikett Sonata. Den utgavs som Sonata 62.Inspelningen blev en oerhörd försäljningsframgång och hade vid tidpunkten för Sonoras avveckling 1958 sålt i mer än 85000 exemplar. 1954 gjorde Lapp-Lisa med dottern Siv, strängtrio, en nyinspelning för märket Cupol. Den utgavs som Cupol 4862.
Trots att sången är så allmänt känd finns den bara med i få svenska psalmböcker, nämligen den laestadianska Sions Sånger 1951Sions Sånger 1981 och Frälsningsarméns "Sångboken 1998".
Utöver Lapp-Lisas framföranden har sången också givits ut på skivan Tjyvballader och barnatro med Jailbird Singers.
Den svenska hårdrocksgruppen Black Ingvars spelade in "Barnatro" på sitt album "Heaven Metal" (Independent Records POOLCD016) från 1999."

Jag kan tillägga att Barnatro också inspelats av Stefan Sundström och Carl-Einar Häckner och finns på CDn "En salig samling" utgiven på Festival av Frälsningsarméns sociala tjänst. En skiva som varmt rekommenderas.

Och visst, Barnatro finns också på Youtube och Spotify.
Länk youtube            https://www.youtube.com/watch?v=VJKSgJ4rLO0

10 februari 2018

Buona Sera

Ser att Charlotte Kalla precis tagit den första medaljen i årets vinter-OS. Guld, härligt.
Samtidigt så dyker en gammal pop-hit upp i skallen. Eller rättare sagt, en italiensk schlager som blev stor, i olika tolkningar, under tidigt 50-tal.
För mig är det nog Louis Primas version i jazzig tolkning som är TOLKNINGEN. Prima, amerikansk jazztrumpetare och sångare av italienskt ursprung, som hade stora publika framgångar även i övrigt med både rena "schlager" och jazzklassiker, utformade som en attraktiv blandning av dixie, swing och t ex italiensk populärmusik från 50-talet, med trumpet och sånginslag som hade lite av Louis Armstrongs hesa röst.

Just Buona Sera gjordes av mängder andra artister också, som Dean Martin och den svenske rocksångaren Little Gerhard.

21 januari 2018

Fullsatt med Gällivare Hot Five

Det var gitarrjazz på Kaleido i Piteå på lördagseftermiddagen 20 jan. Här några personliga reflexioner.
 Ännu en kall dag, ännu en dag med snöfall, om än inte av värsta slag. När vi kommer till lokalen en halvtimme i förväg så var det fullsatt. Och kö till kassan. Gitarrjazz á la Django Reinhardt verkar locka en stor publik, i vart fall en äldre publik och en lördageftermiddag i centralt belägen lokal. Ja, det var tillströmning ända till konserten började. Mer än fullsatt alltså, med många extrastolar.
Django Reinhardt

Gällivare Hot Five har tagit detta namn för att deras musik vill påminna om Franska Hot-kvintetten, som leddes av den legendariske zigenske jazzgitarristen Django Reinhardt 1934 och innehöll också violinisten Stephane Grappelli, tidvis i stället också en klarinettist. Det vill säga en sättning som i mycket liknade hur zigensk folkmusik spelades, gypsy music. Idag säger man förstås romsk musik. Men Reinhardt gjorde jazz av det, svängig, melodiös, rytmisk och ekvibilistisk.

Gällivare Hot Five har en sättning som något avviker från Franska Hotkvintetten. Tre gitattister, en bas (ståbas) plus en sångerska, Kicki Enqvist. Ingen violin, ingen klarinett. Men visst fångar de rätt stämmning ändå. Basen ger en stadig grund, och gitarristerna leker fingerfärdigt fram en hel del solon, även om gruppkänslan är det viktiga. Repertoaren både i gypsyjazz-traditionen och några melodier av senare datum, men upphottade.

Det som gav mig mest, det var ändå Kicki Enqvists sång. Den gav en extra dimension åt gitarrjazzen.
Kicki Enqvist

Och hennes version av bluesen "Why Don´t You Do Right", den var knappst gypsyjazz, men gav angenäma vibbar som fick mig att minnas en av mina tidiga jazz/blues-LP där Lil Green sjöng låten. Idag är det nog inte många som känner till henne, men hon var BRA, och hade med sig bl a legendariske Big Bill Broonzy på gitarr. Den som gjort låten mera känd är dock Peggy Lee, en gång i tiden mycket populär för en bred publik.
Tack Kicki för att du tog fram låten, och gjorde det så bra!

Publiken trivdes hörbart. Men nog var progremmet lite snålt tilltaget, kunde ha varit minst ett-par tre nummer till. Inledningsvis så spelade en grupp musikstudenter några "snälla" standardlåter.

Sedan bar det av ut igen i snövädret och halkan, till ett barnkalas.

22 december 2017

Allt för Sverige, Ajö Sverige och det sitter i väggarna

Det är julmånad, borde förbereda och laga julmaten. Det är ju en tid med traditioner, ibland med nostalgi, men det är inte den direkta orsaken till mina tankar just nu. Bakgrunden är nog mera mitt gamla intresse för historia - och då inklusive familjens, släktens historia. Ett intresse som förstärkts både av mitt allmänna intresse för omvärlden, för utveckling - och av tilltagande ålder.

Vi har ju i tv kunnat följa släktforkningsprogram där både kända och okända, svenskar och amerikaner fått göra djupdykningar i sin bakgrund. Oftast väldigt intressanta vare sig det är kända eller okända släkter det handlat om. Nu i dagarna har avslutats några tv-serier inom detta område. Ett, Allt för Sverige, som pågått i ett halvdussin år eller så, letar fram tio svensk-amerikaner varje år och tar dem till Sverige för att bekanta sig med landet, med tonvikt på deras förfäder och deras miljöer. För mig ger det ofta rörande inblickar i hur dessa sentida ättlingar känner så starkt för sina ursprung, och att ju mera de får veta, desto starkare blir deras känslor. Jag gissar att de som ser programmen också blir berörda, eftersom de flesta svenskar har någon i sin släkt som utvandrat, och ibland kommit tillbaka också. För att känna oss själva är det värdefullt att få känna vår bakgrund, vilka liv våra förfäder levde, hur de som utvandrat levde och hur liv och samhällen utvecklats. Och att det inte bara är tiden som gör att vi utvecklats åt olika håll, det är också hur samhället utvecklats olika i olika länder.
För min del har programmen fördjupat kunskapen (trots att han berättade mycket) om min sedan länge avlidne fars liv gestaltat sig, både hans tid i Canada, i USA och i Sverige. Hur hans frihetskänsla, solidaritet med sämre ställda och hur fördomsfritt han såg på människor med olika ursprung, och även hur väldigt jämställd han var, för sin tid, hans respekt för kvinnor etc.

Allt för Sverige är ett underhållningsprogram, där de lekfulla tävlingarna visserligen är "blodigt" allvar för deltagarna, men ska ge just en lekfull, underhållning samtidigt som de faktiskt ger en del kunskap. Det är intressant att deltagarna, trots tävlingarna, får en stark känsla av gemenskap - och som tittare känner man sympati för i stort sett alla. Man unnar var och en att vinna.

Byes, bye Sverige är ett näraliggande program, fastän tvärtom. Det ska, också det lekfullt underhållande, ge en bild av de som utvandrade - inte av deras återvändande efterkommande. Det är också mycket intressant, där både det dokumentärt historiska och det (ibland rätt tramsiga) underhållande pratet kompletterar vartannat. Och tungt blir det ju inte. Även om det i sista avsninttet rätt bra lyftes fram att det gick mycket dåligt för många svenskar i USA, alla blev inte farmare i Minnesota, som Mobergs Karl-Oskar, och inte heller framgångsrika företagare som kunde komma hem och glänsa för den svenska släkten.  Ett exempel, min far försökte skaffa sig en bit jord, enl
Homestead Act. Satt där och spelad fiol julnatten i sin enkla boning. Men så utbröt WW1, och han blev inkallad till militärutbildning, för att efter en tid skeppas över som kanonmat till Europa. Lyckligtvis blev det stillestånd i kriget innan hans utbildning var klar. Annars hade jag inte blivit till.
Men, sin mark, sitt Homestead, förlorande han ju p g a frånvaron för den amerikanska "lumpen".

De som inte lyckades så väl, de skrev inga skrytsamma brev till Sverige. Att Ola Larsmo fick visa och berätta om Swede Hollow lyfte programmet. Det var inget trams, bara nakna fakta. Sweden Hollow borde alla läsa, både de med förfäder som utvandrade till USA, och de (få) som inte har det.

Det sitter i väggarna avslutade säsongen med ett program från Västerbottensostens hemland. Det är inte primärt ett program fokuserat på släktforskning utan på gamla hus historia. Vilket också är intressant, och självklart också är relaterat till vilka människor som bott där. Skiftet i ägandet ger historien olika riktning. Där kan både kungar, adelsmän, bönder och pigor - och fängelsekunder komma med i berättelsen. Banamord, svårartad alkoholism, företagsamhet och hårt arbe, och hur gammalt skrock uppstått, fattiga och rika, fester i slott och grå vardag, huller om buller - som verkligheten varit - och är.

Jag gillar dessa program. Även om jag kan uppskatta mera "seriöst" upplagda dokumentärer i Kunskapskanalen också - eller i tv2.

OBS. Homesteadbilden är tagen från Wikipedia. Jag hoppas att min fars bostad var något bättre...  men har ingen bild av den.


26 november 2017

Jazzhyllningar på topp;Louis Armstrong och Horace Silver-musik i Piteå

En vecka efter tributen till Horace Silvers musik, med gruppen Ecaroh var det sönd 26 nove 2017 dags för en Satchmo-tribut också. Båda konserterna i Jazz i Piteås regi. Fantastiska konserter, med för en större publik rätt okända musiker, som i båda fallen förtjänat fler lyssnare.

Leon Falk Satchmo Tribute ägde rum i Kaleido, som är en anspråklös lokal precis i stadens centrum.  I princip fullsatt, men en hyllning till Louis Armstrong borde ha orsakat folkvandring och långa köer. Satchmo var ju den musiker som mer än någon annan satte sin prägel på ALL musik av senare datum, såväl jazzmusiken, som populärmusiken och till en del även på seriös s.k. noterad västerländsk musik. Hans trumpetspel, hans frasering och hans sångsätt. Så har också alla senare jazztrumpetare av rang erkänt Armstrongs storhet och betydelse. Att han är den grund de står på när de försökt gå vidare.

Satchmo Tribute öppnade med Armstrongs egen "Strutting with som Barbeque". Armstrong komponerade inte så många egna melodier, men snart sagt allt han spelade fick hans prägel, oavsett vem som skrivit melodierna. En öppning som genast visade en orkester med kraft och känsla för musiken. Och det de ville visa var Louis Armstrongs musik, som den var och inspelades under 20-talet, framför allt då med hans Hot Five och Hot Seven, med den klassiska Hot Five-sättningen, dvs trumpet/kornet, trombon, klarinet, banjo och piano.
Sålunda fick vi bl a höra låtar som "When It´s Sleepy Time Down South" (som länge var Armstrongs signaturmeolodi under All Stars-tiden) ,  "Cornet Chop Suey", "King of the Zulus", "Hight Society" (med bugning till King Olivertiden), "I Can´t Give You Anything But Love" (tidig populärmelodi) , "Ory´s Creole Trombone", "West End Blues",  "Potato Head Blues", "Two Deuces".  Och som extranummer "Back Home Again in Indiana " (under 50-talet ofta första numret efter signaturmelodin). 
Ja, vi fick också höra en av hans senare publika succéer, "Hello Dolly" i Hot Five-version med banjo. Dessutom några nummer av orkestermedlemmarna, i Armstrongstil. Inte så pjåkiga, men det är ju svårt att överträffa mästaren. Lite originellt var dock en låt i lätt Karibisk stil, plusvärde.

Musikerna då? Ja, unga. Mycket unga jämfört med publiken. Glädjande att de upptäckt Armstrongs musik inklusive den tidiga musiken och inte bara publikhitarna från de senaste decennierna (vilka i o f sig är av hög klasss, men han har ju gjort så mycket mer).
Gruppens ledare är Leon Falk som spelar trombon med stor brassig, fet ton, och med vokala inslag av mer än godkänd klass, trumpetare/kornettist är Erik Tengholm, viruos och kraftfull, Adam Falks klarinett har den rätta tonen för denna musik, Uno Dvärby kan sin Johnny StCyr och hade flera effektiva solon. Sara Karkkonen på piano hade något litet solo, men stack inte ut, utan skötte ackompanjerandet precis som det ska var för att fungera som gruppens Lil Hardin-Armstrong.

Förra veckans konsert på restarang 2 Kök, med Ecaroh var också en positiv överraskning, men väldigt glest med lyssnare. Så glest att några yngre lyssnare gjorde att andelen äldre inte var så överväldingande som brukligt...  Men den fåtaliga publiken gillade musiken, vilket tydligt inspirerade musikerna. Horace Silvers musik får väl sorteras in som mest aktuell under 50- och 60-talet. Budskapsjazz, Messengermusik (hårdbop) som Horace Silver till en del skapade som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men musiken känns inte daterad, fungerar bra även idag, när den spelas av musiker som känner för den. Det flesta melodier som gruppen Ecaroh (= Horace, baklänges) spelade tillhör hans mest kända. Ex-vis "Ecaroh", "Split kick", den vackra balladen "Pete", Nica`s Dream" "Quicksilover!, "Senor Blues",  "Strollin", "Room 608" och närmast schlagerpopulära "The Preacher" (Jazzbacillen, på svenska).

Gruppen består av Nils Jansson blixtrande bra - även med sordin, Fredrik Lindborg tenorsax, alltid bra eller mycket bra (som här), Carl Orrje flyhänt pianist inte minst i QuckSilver, Kenji Rabson kompetent bå kontrabas - och utmärkt presentatör och Daniel Fredriksson på trummor, som gjorde det han skulle - även med en del förklarande verbala inlägg. Jag blev positivt överraskad av hur gruppen fick oss att känna Silvers musik fräsch och levande. Den inspirerade musikerna - som i sin tur fick oss med på noterna.

Summa. Jag vill se dessa två konserter som ren folkbildning. De visade att med rätt musiker kan musik som ursprungligen skrevs och framfördes för flera decennier sedan vara levande och givande och konstnärligt givande (utan att konstras till), än idag. Ge glädje.

Den enda smolken i bägaren var att "folket" saknades. Bildningen och glädjen stannade i alltför små grupper. I båda fallen hade det varit fullt motiverat med minst 40-50 ggr så många lyssnare. Som fyllt större lokaler i Piteå. Jag tycker uppriktigt synd om alla som missade dessa härliga upplevelser.