20 september 2016

Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 


1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.
Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L"
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

16 september 2016

Turbulensen inom L - personstrid eller ideologisk?

Fredag morgon (16/9), radionyheterna: Turbulensen inom (L)iberalerna fortsätter.

Ack ja. Den angripne framträdande L-profilen, i partiledningen, riksdagskvinnan, fd ministern Birgitta Ohlsson intervjuas och visar klart sina åsikter, varför hon ifrågasatt en del utspel av Jan Björklund och hur hon ser på partiets politik och vägval. Där hon kritiserat Jan Björklund och hans utspel, anser att de inte är liberala och anser att de bryter tidigare linje och landsmötesbeslut. Då har hon all rätt kritisera och diskutera dem öppet. Att hon skulle få kritik för sin kritik förstod hon, men hade inte väntat att hon skulle uppmanas avgå, inte när hon försvarar liberala ställningtaganden inom ett parti som skall vara liberalt.
Kvällen innan hade Jan Björklund, pressad av situationen, i TV-aktuellt medgett att hon (och alla) har rätt att ifrågasätta och diskutera partiets politik, och ändringar av den,  öppet. Om det skedde med gott omdöme...  Och han medgav att Birgitta gjort mycket gott och bra för partiet.
På morgonen framkom också att flera framträdande företrädare för (L) i Stockholm län nu kräver att länets L-ordf Anna Starbrink, förbrukat sitt förtroende när hon krävt Birgitta Ohlssons avgång, och själv bör avgå på grund av sitt personangrepp på Ohlsson.

Alltså, nu fick attackerna emot Birgitta så mycket mothugg att Jan Bj fick kalla fötter och backade, lite luddigt, betygande sin respekt för Birgitta. 
Det kändes som en avbön från hans sida, om än väl så mångordig och  krystad, för den behandling som hans hovdamer (ett roligt och träffande uttryck som jag såg någon använde på Facebook) och riksdagsgruppen (inom slutna dörrar, men också offentligt) utsatt henne för.

Att Birgitta Ohlsson (med flera!) haft skilda meningar om fp/L:s politik i många frågor gentemot den styrande kretsen kring Jan Björklund, det är väl känt sedan länge. Och trots att många av de som hävdat och hävdar de mer liberala och socialliberala värden som fanns inom fp, har slutat eller mer eller mindre frivilligt stigit åt sidan, så har den interna kritiken emot partiets högervridning fortsatt. Men också på sociala media. 


Det har med tiden alltmer, och då från den styrande gruppen kring Jan Björklund, gjorts till en personfråga. Att de aktuella angreppen på Birgitta Ohlsson mötte så starkt motstånd och så intensiva reaktioner verkar ha överraskat den styrande "Jan-gruppen".  
Trots den åthutning som de gav Birgitta i ett dagslångt möte inom slutna dörrar. 

Nu kan de få sota för det, och Starbrink verkar på väg ut. Alla bedyrar att debatt, även offentlig, inom (L) är inte bara tillåten, utan viktig inte minst inom ett liberalt parti. 

Men grunden till det hela är inte en personfråga, även om sidorna kan ges personnamn.

Det är en strid om politikens innehåll, där den ena sidan (som sedan länge "Jan" står för) och är något slags konservativ krav"liberalilsm"som inneburit ett fjärmande från den liberalism på frisinnad grund som fp stod för, och den "klassiska" fp-liberalism  (symboliserad av Birgitta) som vill återvända till och fortsätta till den utvecklingsvänliga, socialt betonade liberalism för demokrati,  internationell öppenhet och jämställdhet -  och utveckla den. 

Turbulensen i dagens (L) är ett tecken på detta. 
Och den ideologiska striden är inte avgjord.

14 september 2016

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.
“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.
Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .
Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå.
 
Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 
För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

12 september 2016

Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 

   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen

Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier 
förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 

   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?
   

09 september 2016

Intresserad av rättssäkerhet?

Jag måste bara lägga ut detta på min blogg.
Ett utförligt och väl genomarbetat reportage om hur det går till i Filippinerna idag. Där den populära, nye presidenten Duterte försöker skjuta bort knarkarna i landet. Genom att helt åsidosätta rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Med följd att polisen blir skjutgalen (liksom många andra korrumperade) för att dölja sin egen inblandning i knarkhandeln. Och där många oskyldiga drabbas, liksom de vanliga knarkdrabbade, som inte är storhandlare och använder svaga former av knark, vilket verkar vara oerhört vanligt.
Men att det skulle vara fel att låta både polisen och andra skjuta besinningslöst, det verkar många filippinare inte har något emot. Sorgligt och farligt.

Jag citerar artikeln i SvD:
Rubrik: Änkan: Jag är rädd – har fått polisen som fiende.
Polisen kom till familjen Bertes bostad halv tolv på kvällen. Några droger påträffades inte. Nästa dag sköts Harra Kazuos 28-årige make Jaypee och hans far Renato till döds i ett häkte.
De är två av hittills 2.400 dödade i den filippinske presidenten Rodrigo Dutertes krig mot narkotikan.
– Jag är rädd eftersom jag fått polisen som fiende, säger Harra Kazuo, Jaypees änka, när vi träffas en morgon.
Efter utfrågning i senaten om händelsen har hon fått vittnesskydd och stöd av organisationen Commission on Human Rights. Hon lever, gravid i åttonde månaden, på hemlig ort med sin treåriga dotter Angel.
Saken har fått uppmärksamhet och kan därför vara en av få som till slut hamnar i domstol. Kring det stora flertalet dödade råder emellertid okända omständigheter. Polisen står bakom 1.100 fall. Resterande utrensningar har genomförts av oidentifierade personer.
Men många av de skjutna är, enligt uppgifter till DN från langare, diplomater och människorättsorganisationer, personer som varit polisens informatörer. Polismän som själva varit inblandade i droghandel eller korruption tros vara rädda för att avslöjas. Särskilt sedan president Duterte varnat dem för följderna.
Närmare 700.000 personer, missbrukare och langare, har på kort tid registrerat sig hos polisen. De har fått ett dokument, som sägs tillräckligt för att inte riskera att svepas med i den pågående våldsamma kampanjen. Samtidigt har många av dem dödats ändå.
Harra Kazuo börjar berätta vad som hände kvällen den 6 juli. Tre polismän stod då utanför Bertes enkla hem i ett fattigt kvarter nära flygplatsen i Manila. De lyste in med en ficklampa.
– Vi hade inte låst grinden, det gör vi inte eftersom vi känner oss säkra här, säger Harra. Min man hade redan somnat. Nästa dag skulle han gå till polisstationen och anmäla sig frivilligt.
Det här var inte första gången som familjen hade med polisen att göra. Jaypee Bertes var missbrukare och langare i liten skala. Han sålde shabu, en billig typ av metamfetamin som ofta kallas den fattiges kokain.
– Där det finns fattigdom i Filippinerna, där finns det shabu. Också här, säger en granne i kvarteret där Bertes bor.
Jaypee arbetade som privatchaufför åt en familj och hans fru hade försökt övertala honom att sluta med drogerna.
Vid två tillfällen förra året greps han, enligt hans änka, men ingen av gångerna ledde till rättegång eftersom han på polisernas inrådan betalde dem för att få behålla friheten.
Jaypee vaknade och steg upp. Egentligen var det hans bror polisen frågade efter, men han trodde att de gällde honom. Då kände polismännen igen honom eftersom de haft med honom att göra tidigare.
De sa att de letade efter droger och vi svarade att vi inte hade några, förklarar Harra Kazuo.
– Jag höll hårt i min dotter och polisen trodde att jag försökte dölja något. De började leta under hennes kläder, tog av underbyxorna och sökte i ändtarmen efter shabu. Det var fruktansvärt.
Poliserna hotade hennes man: om du inte plockar fram drogerna så skjuter vi dig här på platsen.
– Jag bönade att de inte skulle göra det i vårt hem, inte inför ögonen på vår dotter, fortsätter Harra Kazuo.
Hennes svärfar klev in i hemmet efter att ha handlat mat och blev rasande för att polismännen inte kunde visa upp någon fullmakt för husrannsakan. Han hotade att stämma dem för intrång. Då kallade polisen på förstärkning.
– Renato hängde sig fast vid Jaypee för att inte poliserna skulle kunna föra honom härifrån, berättar en kvinnlig släkting, när vi träffas utanför Bertes bostad.
Hon är rädd och vill inte förekomma med namn eller på bild eftersom hon säger att polisen hotat att döda också släktingarna.
Far och son Bertes fördes till polisstation nr 4, bara någon kilometer från hemmet. Enligt polisen togs de senare därifrån för att drogtestas.
Dagen därpå stod Harra på förmiddagen ansikte mot ansikte med sin man i häktet.
– Jag såg att han hade misshandlats. Han kunde nätt och jämt stå upp och bad att jag skulle skaffa läkarhjälp, säger hon.
På eftermiddagen fick hon beskedet att hennes man och svärfar hade dödats i häktet. Enligt polisens version efter att ha anklagats för illegalt spel och sedan de försökt komma åt polisernas pistoler.
Commission on Human Rights finner polisens förklaring häpnadsväckande, högst osannolik och utan rättfärdigande. Rättsmedicinska undersökningar har visat att de två männen sköts med tre skott vardera. Jaypee Bertes högra arm var bruten och han hade inre blödningar, uppger Joel Sarmenta vid människorättsorganisationen.
Polismyndigheter har senare påpekat att de ansvariga tagits ur tjänst och redan åtalats, men det är uppgifter som inte verifierats, enligt Sarmenta.
Familjen Bertes hävdar att det handlar om mord.
Under intervjun sitter Harra Kazuo i solglasögon i en stol med sin treåriga dotter klättrande på kroppen. När bilder ska tas vill hon inte att dotterns ansikte ska synas.
Efter händelsen blev hon tipsad att söka skydd och vittna mot poliserna. På liknande sätt hålls mellan 15 och 20 personer på okänd ort av Commission on Human Rights. De är släktingar till misstänkta brottslingar som alla dödats de senaste två månaderna.
Ytterst handlar det om den nye presidentens inställning, menar Harra Kazuo.
– Dutertes budskap att droghandlare som nekar till skuld eller gör motstånd ska skjutas har lett till att poliserna gärna använder sina vapen, säger hon.
På gatan i Manila tycks kampanjen fått avsedd effekt. Gabriel var tio år när han, utsatt för grupptryck, testade shabu för första gången. I dag är han en 41-årig sexbarnsfar, som brukat röka en dos shabu varje morgon innan han gått till jobbet. Han raggar passagerare till minibussar.
– Då orkar jag vara mycket mer övertygande och entusiastisk, säger han.Han kunde stå mitt i vägen och gestikulera och utgöra en trafikfara. Den senaste tiden har han lugnat sig, säger en vän som känt honom länge. Och då studsar Gabriel ändå omkring bland Jeepneys, motorcyklar och bussar.
– Jag har inte tagit något på en månad. Det beror bland annat på Duterte. Risken är större att gripas och jag vill sluta nu. Jag har redan suttit i fängelse, säger han.
Sedan i juni har nio missbrukare och langare dödats i området. Gabriel kände en av dem.
– Det är så vanligt med shabu, säger han. Chaufförerna använder det också. Både de som kör Jeepneys och chaufförerna i stora bussar. Ser du någon som kör väldigt fort så har han nästan säkert tagit shabu.
I en liten fönsterlös lokal i samma förort träffar jag Ella, en 48-årig kvinna som varit langare i 20 år. Hon är en annan av Filippinernas uppskattningsvis tre miljoner missbrukare.
Det gav bättre pengar att börja sälja droger än att jobba på en textilfabrik. Valet tyckte hon inte var särskilt svårt. Från början skaffade hon droger bara till sina vänner. De senaste åren har hon sålt shabu varje dag, men inte längre.
– Priset har gått upp, det har blivit mycket svårare att få tag på i sommar. Nu gör jag affärer bara var femte dag.
Ella tillhör inte dem som frivilligt anmält sig hos polisen som en följd av president Dutertes krig mot narkotika.
Är du inte rädd?
– Bara lite. De som dödas av polisen är deras informatörer. Polisen vill inte att de ska skvallra om deras egen droghandel. Och jag är ingen informatör. Det var däremot en som jag kände som inte lever längre."
(Jag har tagit bort bilderna som hör till SvD-artikeln, men kolla gärna dem genom att klicka på länken. ) 
Fakta. 2 400 har dödats
  • Omvärlden kritiserar starkt Filippinernas nye president Rodrigo Duterte för hansvåldsamma kampanj mot droger.
  • Sedan han tillträdde för drygt två månader sedan har 2 400 misstänkta brottslingar dödats – de flesta småhandlare och missbrukare. 1 100 har dödats av polis, resten av oidentifierade personer. Rättssäkerheten har satts åt sidan.
  • Kriget mot droger var ett vallöfte, som i maj bidrog till att Duterte fick 17 miljoner röster och vann en klar seger i presidentvalet.
  • Under sin över 20-åriga tid som borgmästare i staden Davao i södra Filippinerna förde han med liknande metoder en hård kamp mot kriminalitet och narkotika.
    ---
  • äs mer. Dutertes krig mot brottslighet
    • I Davao röstade nio av tio på Duterte i presidentvalet
      Han har alltid velat vårt bästa, säger en invånare. Han är hård men rättvis, säger en annan. Att Rodrigo Duterte varit borgmästare i 21 år visar att han är en bra ledare. Nu kan han som president i Filippinerna göra i hela landet vad han gjort för Davao, säger skomakaren Robert Simo på torget utanför rådhuset i presidentens hemstad.
    • Dutertes krig dödar 36 varje dag36 människor dödas varje dag i det våldsamma krig mot brottslighet som Filippinernas nye president Rodrigo Duterte dragit i gång. Massiv kritik kommer från bland annat USA och FN, men hittills har Duterte valt att svara med förolämpningar.
    • Torbjörn Petersson: Relationen mellan USA och Filippinerna har fått växande betydelseNär en president kallar en annan för ”horunge” har samtalstonen i världspolitiken förändrats. Han säger sig vara djupt ångerfull och efter ett avlyst möte förklarar han att han inte trodde att det skulle tas så personligt. Det är Rodrigo Dutertes första hela dag som president på utlandsresa.
    • Gunnar Jonsson: Filippinsk rättvisa på undantagEn klappjakt på brottslighet pågår. Presidenten försöker skjuta sönder våld och narkotika. Det kan aldrig gå väl.

27 augusti 2016

Carlsson och Hamrin, plikttrogna problemlösare och statsministrar

Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som  Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.

Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter.  Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.

Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme)  ständig kallade på som problemlösaren.

Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet.  En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.

Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.

Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns.  Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.

Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter.  Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.

Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.

Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.

22 augusti 2016

Toots Thielemans död, sorgligt

Så har också Jean Toots" Thielemans avlidit, 94 år gammal.
Det var verkligen tråkigt. 
En riktig speleman, en jazzmusiker som "trots" både bredd och djup blev folkkär för många, inte minst i Sverige.
Enligt diskorgrafin (med historiedel) "Jazz in little Belgium" gjorde han sin första inspelning redan 1949, i Paris.  Yes, han var Belgare, och nog den belgiske jazzmusiker som nått störst berömdehet utomlands. Spelade gitarr, munspel ... och visslade till ibland också. 

Och sedan har han hållit på. Turnéer och inspelningar i många länder. Sverige kändes nästan som hans hemmabas under några år, men han spelade också t ex med Benny Goodman, var påverkad både av Django Reinhardt, den fransk-romiske gitarristen, ja, gitarr var Toots ena (och första) huvudinstrument, vid sidan av munspelet. Och Charlie Parker var en annan tidig, stark influens.
Och visst, han uppträdde med mängder av jazzens andra stora, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Monica Zetterlund, Bill Evans, Dizzy Gillespie med många flera. 
Han skrev också musiken till flera filmer, och i Sverige uppträdde han med Svenska Ord "Hålligång" och blev känd för sin Bluesette, en "jazzvalsmusett"-låt.

Jag har hört honom några gånger live. Om jag inte missminner mig totalt en gång till och med i Piteå. Men oftast hörde man honom i radio, på den tid som SR sände ut  jazz i mer än marginell utsträckning. Och även jazzinfluerad populärmusik av kvalitet, där Toots också kunde förekomma.
 Toots var en musiker med glimt i ögat och djup musikalitet, som gav munspelet en plats även i jazzen, och inte bara i bluesen. Kombinationen, gitarr, munspel och vissling gav en extra dimension. 
                                                                                  En ung Toots Thielemans


Jean Toots var verksam upp i hög ålder, och bara för något år sedan skaffade jag en sen inspelning med honom. 

19 augusti 2016

Vad är Sverige och svenskhet för "sverige"-demokraterna?

OK, vad sverigedemokraterna står för, det är ju helt uppenbart, viss mening. Alltså rasism, främlingsfientlighet, stopp för romska tiggare, emot all ny kultur, emot utveckling, emot humanitet och mänskliga rättigheter som omfattar fler än de själva. Och så hyllar de Sverige, svenskhet och vill isolera oss från omvärlden och omvärlden från oss.

Men vad är det för Sverige de menar? Vad är, mera precist, svenskhet. Och hur ska man dra gränserna... både för Sverige och för in- och utresande?

Hur kan ett så "svenskt" parti som SD samarbeta med partier i andra länder, ens nationalistiska. Tja, framför allt hur kan de, som så "svenska" samarbeta med nationalister, vilka ju är för andra nationer och däremot Sverige?

Var drar de tidsgränsen för det Sverige de vill bevara? Och vilka kan ses som "riktiga svenskar"?  Allt detta är ytters oklart när man hör sd-are prata och "argumentera".  Att pizza, kebab och kaffe eller té inte hör hemma i Sverige, det är ju klart. Men sedan då?

Som vi nyligen såg i ett "om"-progaram i Svt så är en stor del av den matkultur vi har haft i många hundra år från de sydliga landskap, som faktiskt var danska då maten kom till Skåne etc. Den rent "svenska" maten skulle vara väldigt torftig, om man inte tog med de i någon mening utländska ingredienserna.
Men det är väl inte det värsta - eller? Sverige som begrepp är ju faktiskt ett rätt ungt begrepp. På sin höjd ca trettio generationer (enl Alf Henriksson, En uppslagsbok). Dvs, snällt räknat, sådär 1000 år bara.
Och då med väldigt diffusa gränser. Med väldigt outvecklad kultur, samtidigt som stora kulturer både kommit och gått både runt Medelhavet och i Asien, t ex. Karl den Stores västerländska kejsardöme hade redan hunnit falla sönder, (Läs f.ö. gärna Eyvind Johnsons mäktiga "I hans Nådes tid"), Antiken är över. Och där nere var det kristen medeltid. I Norden (där de svealändska småkungarnas "riken" ingick) hade knappt kristendomen nått några större framsteg och det var sen vikingatid. Men den danske kungen Knud höll på att erövra England. I det lantliga Sverige ristade runor i sten åt uppländska storbönder. MEN, ingen runsten berättar om Sveriges rike.  Och under den svenska medeltiden var "Sverige" ett svagt och litet rike, där kungar avlöste varandra, men oftast inte genom arv utan våld eller intrikat diplomatiskt spel - och om de var tyska eller danska, det är inte helt lätt att begripa.
Kan en sd-are egentligen erkänna att Sverige fram till Gustav Vasa faktiskt var katolskt? Och mer el mindre under påven. Och hur luthersk var egentligen Gustav Vasa? Som av ren maktlystnad och begär till kyrkans silver (för att betala sin krigsmakt, delvis inhyrd) "avskaffade" katolicismen och gjorde kyrkan till en Statskyrka. Dvs hans och som en del av statens makt över människorna. I någt mera "ordnade  former" blev Sverige svenskt i och med tyrannen Gustav Vasa. Fast litet och med ett fattigt folk (men rik konung) som dock fick hjälp av invandrare både från öster och söder, dvs tyska handelsmän och hantverkare.
Så kom den s.k. storhetstiden som dock gick snöpligt i stöpet i och med Carl XXII. Och en gemensam svensk kultur och ett svenskt språk som "alla" kunde förstå, det kom nog först i och med radion på 1920-talet.  Efter det att folkskolan börjat lära svenska barn att läsa och skriva med start under andra hälften av 1800-talet.
Så vad är det Sverige och den svensket och de svenska traditioner som sd längtar efter? Inte den franska "Små grodorna" i alla fall. Både t ex Danmarks och Norges politiska och litterära historia är mycket längre än Sveriges.
Alla "svenskar" är invandrade, eller avkomlingar till invandrare. Även samerna, vilka dock (mig veterligt) var först. Dessförinnan täckte inlandsisen det som vi idag kallar Sverige.

Och folkslag har ständigt varit på vandring, det är svårt att säga att något "folk" har obestridlig ensamrätt till ett geografiskt område. Stammar, folk, har vandrat, sökt bättre ställen att odla och leva på. Eller fördrivits. Hövdingar, kungar, kejsare och olika slags herremän har stridig för makt och mark, och gjort att folk dött, fördrivts, ockuperats - och blandats - till det de är idag.
Och dessa krig och förflyttningar har inte varit på något sätt demokratiskt igångsatta, det är herrars (någon enstaka ggn även damers) maktbegär, girighet som är orsaken. Den som läser det minsta av historia, glöm inte tiden före 1950 heller... ), den inser snabbt att historiens gång inte är ett stillastående. Det är en utveckling, som hittills mest skett genom tvång av olika slag.
I denna tid, där demokrati och internationalisering borde göra det hela fredligare, så lider vi fortfarande av detta maktens och girighetens och själviskhetens gissel.
Och jag ser sverigedemokraterna (vars namn inte är rättvisade, då de varken är speciellt svensk eller demokratiska) som en fortsättning på den förödande själviska nationalismen, som ger främlingsfientlighet - och krig och elände.

Därmed blir och är sd ett hot både mot Sverige och demokratin. Och kan bli det mot hela världen.

Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

12 augusti 2016

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.
Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "
I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.
Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.
Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "
Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.
Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.
Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.
Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 
"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....
Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.
Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.
I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 
Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 
"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.
Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.
Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

28 juli 2016

Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.
Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

24 juli 2016

Fälldin, en stor politiker

Hör och ser att Torbjärn Fällding avlidit, 90 år gammal. Det var ju känt att han varit sjuk en tid, så det kom i och för sig inte överraskande. Men är trist likaväl.
Jag är inte och har aldrig varit centerpartist, ej heller bondeförbundare. Men jag gillade Fälldin, för hans raka och konsekventa linje, hans övertygelse som ibland låg nära min, men ibland långt ifrån (som i kärnkraftfrågen). Och han var den som bröt socialdemokratins långa maktinnehav. Som när det skedde 1976 faktiskt var den viktigaste frågan då - där alla icke-socialistiska partier var överens. Jag minns än hur jublande glad jag var dagen efter valdagen, hur ja sprang iväg och bjöd på tårta på jobbet. Glädjen hos mina arbetskamrater var i de flesta fall ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig. Sosseröstare hade ju betraktat sosseregeringar som något av en naturlag.
Men att bryta detta var en viktig demokratisk seger.
Dessutom var Fällding i det mesta (föruytom i kärnkraftsfrågan) en bra och sammanjämkande statsminister, där det var hans center och Ahlmark/Ullstens folkparti som angav tonen. Moderaterna ville gärna dominera, men det gick inte, lyckligtvis. Och Fälldin var en bonde med fötterna på jorden, hade ett övernattningsrum i Stockholm, där han själv tvättade upp strumporna varje kväll. Och han och hans ministrar föregick med restriktivitet vad gäller statsrådens löner. Vad jag minns så sänkte han lönerna, eller åtminstone frös dem. Vilken kontrast mot tidigare - och senare regeringar.

F.ö. finns bra bilder av Fälldin i både SvD och DN. Jag ger länkarna här och här.

Att han inte precis fick igenom sin och centerns kärnkraftspolitik har han angripits för. Men det är ju helt förståeligt, hans centerparti var visserligen stort, men hade ingen egen majoritet.

Men han "höll gränsen" när Sovjets u-båtar började kränka svenska vatten. Han var emot byråkrati - och han klarade att debattera med-mot Olof Palme. Fälldins lugna trygga argumentering gick bättre hem än Palmes ettriga stil.

16 juli 2016

Turkiet - är stabilitet viktigast?

Kuppförsök i Turkiet. Vad i...  och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val,  kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.

Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.

Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.

Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen".  Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.

Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte,  är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc.  Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.

Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.

I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben.  Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...

Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.

(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )